Jern-Brita-10.07.05bSändebudet nr 9 / 2012, ledaren

Brita Jern, missionsledare

Dagens västerländska samhälle kräver stor respekt för individen. Var och en ska själv få tycka vad den vill och bestämma över sig själv. Fjärran är medeltidens auktoritära tänkesätt där kungen bestämde vad som var bäst för folket. Och om folket inte tyckte just så som han sade, ändrade man sin åsikt i enlighet med det som kungen uttryckt.

Är det lämpligt att säga att min sanning är större än din? Också den som i dag har en given position i samhället får det allt svårare att hävda sin ställning och sitt uppdrag. Detta märks i umgänget mellan lärare och elever, mellan föräldrar och barn, mellan myndigheter och medborgare. Det finns sådana som har fått befogenheter och sådana som har tagit sig befogenheter. Vem som vinner avgörs i den kamp som utspelar sig i varje enskilt fall.

För hundra år sedan var det naturligt att föräldrar fostrade sina barn, och lika naturligt att barn fogade sig i att föräldrarna visste bäst. I dag vet barn och unga att stå på sig. Respekten för barnet har tagit över mer och mer av vuxenrespektens revir. Likadant är det när det gäller den enskilda individen i förhållande till kollektivet.

Om det idag är svårt att hävda sin rätt att fostra, fast man har en given ställning i samhället, hur ska det då vara för oss kristna när vi påstår att vi har sett sanningen och vill sprida det budskapet?

På Jesu uppdrag

Det sista Jesus sade innan han lämnade världen var att han har fått all makt, inte bara på jorden, utan också i himlen. I kraft av sin makt gav Jesus sina lärjungar uppdraget att döpa och lära sina medmänniskor allt vad Jesus hade befallt dem.

Detta är fortfarande vårt uppdrag som kristna. Hur går det idag när vi kristna, i kraft av Jesu myndighet, försöker lära andra vad Jesus befallt? När den som lyssnar tror sig veta bättre och inte ser någon orsak att tro att Jesus är unik? Så har det visserligen varit i alla tider, men idag backas individualismen upp av samhällsklimatet som aldrig förr.

Det som vi kristna påstår skakar man av sig som regn efter en ofrivillig regnskur, för att sedan gå vidare med högburet huvud. Ingen ska komma och bestämma vad jag ska tro. Den kristna sanningen är inte förmer än min egen, och ingen har rätt att frälsa mig från mina uppfattningar.

Det är viktigt att minnas att Jesu lärjungar inte har fått någon annan makt än Jesu makt. Den makten får vi inte ta i egna händer. Att vittna för andra gör vi i trohet mot den Mästare som gav oss uppdraget. Det är också han själv som verkar genom de sina. När uppdraget sköts på detta sätt är det alltid välsignat och gott, till skillnad från när makten glider över i egna händer och handlingarna blir därefter.

Sist och slutligen behöver en kristen inte spekulera i om han eller hon har rätt att påverka andra eller inte. En kristen har inget val. Den som mött Guds kärlek i Kristus Jesus har mött den kärlek som tvingar. Det finns ingen annan utväg än att föra vidare vad man själv fått se, nämligen att Jesus dog på korset för att frälsa syndare.

Verklig respekt

Den åhörare som ger akt på detta budskap upplever inte att hans integritet har kränkts. Han eller hon upplever i stället förundran över att få höra till dem som får lära känna den enda vägen till Gud.

Jesus frågade sina lärjungar om också de ville gå bort, när andra lämnade Jesus. Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.

Vad hjälper det att fundera på vad jag själv vill, när det inte finns några alternativ? Vad hjälper det att säga att hela världen ligger öppen och att mina rättigheter att tänka fritt är oändliga, när det bara finns en väg till sanningen?

Om något är att visa respekt för en människa och hennes människovärde, så är det när vi delger henne det glada budskapet om Jesus Kristus som den enda vägen till Gud, den enda vägen till himmel och salighet.