Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 10 / 2013, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Bibeln talar om Guds ord i flera olika betydelser. I den så kallade Johannesprologen används det om Ordet (grek: logos) som i begynnelsen var hos Gud, genom vilket allt har blivit till och som i historien ”blev kött och bodde bland oss”. Men med Guds ord avses också det som profeterna, Jesus och apostlarna predikade och som sedan skrevs ner i Bibeln.

Ordet och ordet

Hur förhåller sig då de här olika betydelserna av Guds ord till varandra? Är ”det eviga Ordet” som blev människa, och det predikade och skrivna ordet lika viktiga eller har någon av betydelserna företräde? Det hela kan tillspetsas i frågan: Tror vi på en person, den treenige Guden – eller på en bok, Bibeln?

Det naturliga svaret är att vi tror på en person, den treenige Guden – Fadern, Sonen och den helige Ande. I den apostoliska trosbekännelsen instämmer vi i orden: ”Jag tror på Gud Fader … och på Jesus Kristus … och på den helige Ande …” Det tycks alltså finnas skäl att tro på en person och inte på en bok.

Ändå är det inte riktigt så enkelt. Hur vet vi någonting om den treenige Guden som vi tror på och bekänner oss till? Genom den naturliga uppenbarelsen i skapelsen, samvetet och historien kan vi ana att det finns en gud, men vem han är förblir dunkelt för oss.

Det är endast genom den särskilda uppenbarelsen i Jesus Kristus som vi lär känna den ende sanne Guden och kan få gemenskap med honom: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.” (Joh 1:18) I sin Son Jesus Kristus vänder Gud sitt ansikte till oss och är oss nådig. Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen.

Då uppstår följdfrågan: Hur vet vi någonting om Jesus Kristus som är enda vägen till Fadern? Naturligtvis genom evangelierna och breven i Nya testamentet. Visst finns det också en del utombibliska källor som berättar om Jesus från Nasaret, men de är mycket fragmentariska och ibland också direkt felaktiga.

Det här betyder att de enda tillräckliga och tillförlitliga källorna som vi har om Jesus Kristus finns i Guds ord – i Bibeln. Där talar Gud till oss genom sina profeter, genom sin Son och genom sina apostlar som vandrade tillsammans med Jesus (Hebr 1:1–2). Redan kyrkofadern Hieronymus (347–420) uttryckte sig på sin tid mycket kategoriskt när han sade: ”Den som inte känner Bibeln, känner inte heller Kristus.”

Personen och boken hör samman

När den här insikten drabbar oss, inser vi nog att personen och boken hör samman. Det är i boken – och ingen annanstans – som vi får kontakt med personen som vi tror på. Även i den nicenska trosbekännelsen uttrycks det här sambandet när det sägs om Jesus Kristus att han har uppstått ”efter skrifterna”.

Sambandet mellan personen och boken kommer fram också i Jesu egna ord: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar …” (Joh 8:31), ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” (Joh 15:7) och ”Den som är av Gud, lyssnar till Guds ord, men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.” (Joh 8:47)

För att vi skall kunna tro på honom som är Ordet behöver vi alltså lita på orden i den bok som ytterst handlar om honom. Utan Bibelns ord skulle Ordet vara främmande för oss. ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom 10:17)

Vem av oss skulle inte ta illa upp om någon sa till oss: ”Jag tror nog på dig, men inte på vad du säger." Mycket allvarligare är det att säga till Gud: ”Jag tror nog på dig, men inte på det du säger."

Mångstämmigt vittnesbörd

I skriften Verbum Domini (Herrens ord) från år 2010 beskriver påven Benedikt XVI de olika uttrycken för Guds ord – det eviga Ordet som blev kött, det predikade och det skrivna ordet – som olika instrument och stämmor där alla dessa tillsammans utgör en vacker gudomlig symfoni.

Jag tycker det här är en talande beskrivning. Det eviga Ordet som blev kött i Jesus Kristus, och det predikade och skrivna ordet bildar en harmonisk gudomlig symfoni som vi behöver lyssna till.