Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 4/2013, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Ett kännetecken för den så kallade postmodernismen är att alla stora politiska, filosofiska och religiösa ideologier och berättelser anses vara döda. Bakom det här tänkesättet finns uppfattningen att det mänskliga språket inte säger någonting om verkligheten. Istället anses språket vara ett redskap för mänsklig aktivitet och hänvisa endast till sig själv.

Sanningen finns alltså inte i den verklighet som språket beskriver, utan endast i språket. Därför finns det inte heller någon bestående sanning, utan bara delsanningar som olika konkurrerande grupper – kulturella, politiska och religiösa – stöder och kämpar för. Om detta är riktigt är de stora berättelserna döda – också Jesusberättelsen.

Som kristna behöver vi inte hemfalla åt en sådan pessimism. Det finns nämligen talrika exempel på och bevis för att den verkligt stora och sanna berättelsen lever – helt oberoende av vad moderna filosofer tror sig veta.

Att den stora berättelsen lever har vi påmints om under den gångna påskhögtiden när vi i kyrkorna har fått lyssna till aktläsningar över Kristi lidandes historia och ta del av musikaliska verk som Bachs Matteuspassion och Johannespassion. Dessa storverk förmedlar den allra största berättelsen av alla.

Många finlandssvenskar fick på påskdagen i YleFem se och lyssna till påskpassionen ”7 dygn i Jerusalem”. Också den bygger på evangeliernas berättelser om Jesus sista vecka i Jerusalem. Den skildrar hur ”Jesus gick mot Jerusalem” och där övergavs av sina vänner, dömdes, led och dog. Men också hur han uppstod ur graven och lever.

Den stora berättelsen om Jesu sista vecka i Jerusalem är dramatisk. I påskpassionen kommer dramatiken tydligt fram i sången och musiken som tolkar det som skedde på ett omväxlande och intensivt sätt.

Det gick inte att ta miste på den spontana glädje som solisterna och körmedlemmarna utstrålade när påskpassionen avslutades med den mäktiga uppståndelsehymnen ”Kristus är uppstånden! Amen.” Denna uppståndelseglädje smittade förhoppningsvis av sig också på åhörarna vid inspelningen och framför TV-apparaterna på påskdagen.

Sådana musikverk som skildrar den största berättelsen av alla talar för sig själv och behöver inte förklaras desto mera. Genom bibeltexten och musiken förmedlar den helige Ande det glada budskapet till åhörarnas hjärtan.

Den stora berättelsen lever därför att dess huvudperson Kristus lever. Därför har den inneboende gudomlig kraft. Det har miljontals kristna världen över fått uppleva under den gångna påsken.

Stöd från oväntat håll

I tidningen Kotimaa (28.3.2013) ingick en stort upplagd artikel där några teologer som är kända för liberala åsikter stöder de konservativa kristnas rätt att vid behov fira egna mässor. Mest utrymme i artikeln får pastor Antti Kylliäinen, som för ett antal år sedan skrev boken ”Kaikki pääsevät taivaaseen” (Alla kommer till himlen) där han förnekar flera centrala kristna grundsanningar.

I Kotimaa-intervjun utgår Kylliäinen från att kyrkan är pluralistisk och att olika åsikter nog i allmänhet tillåts, men påstår att liberalerna använder sin makt mot de konservativa, som nu har blivit en lika förtryckt grupp som de homosexuella har varit tidigare.

Kylliäinen anser att man bör ta hänsyn också till de konservativas behov och förespråkar att motståndarna till ordningen med kvinnliga präster kunde hålla sina egna mässor i församlingarnas utrymmen. Det enda som behövs är god vilja. Rum finns nog, tomma kyrkobyggnader finns det enligt Kylliäinen gott om. Mässorna skulle kunna hållas antingen av förenings- eller församlingspräster.

Enligt Kylliäinen har man inom kyrkan inte velat se ämbetsfrågan som en andlig fråga, utan som en maktfråga. För de konservativt tänkande är en central dimension just den andliga traditionen som de inte vill skall förändras.

Många påverkare inom samhället och kyrkan som säger sig vara toleranta kan vara mycket intoleranta mot dem som har andra åsikter än de själva har. Intoleransen kan slå hårt i toleransens namn. Antti Kylliäinen är annorlunda. Han är tolerant också i praktiken mot dem som tänker annorlunda än han själv gör.