Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 8 / 2013, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Inrikesminister Päivi Räsänen höll ett uppmärksammat tal vid Folkmissionens sommarfest i Kankaanpää i början av juli. I talet nämnde hon bland annat abortfrågan och kristna människors rätt att följa sina samveten när de kommer i konflikt med gällande lagstiftning.
Talet fick stor uppmärksamhet och ledde till en livlig debatt i tidningspressen – och i viss mån även i radio och TV. Många reagerade med att skriva ut sig ur kyrkan. Det gjorde man inte bara i Helsingfors och andra storstäder, utan även i Österbotten.

När debatten nu har ebbat ut kan det vara på sin plats med några kommentarer. När utskrivningarna från kyrkan ökade markant var både biskopar och ett antal församlingspräster snabba med att framhålla att Räsänen inte är kyrkans röst. Då blir följdfrågan: Vem är kyrkans röst? Är det kyrkomötet, enskilda biskopar eller biskopsmötet? Eller menar man att det är folkopinionen som är kyrkans röst?

Enligt luthersk tro är kyrkans röst Bibeln. Det betyder att den som står för det som Bibeln säger är kyrkans röst. Och för att göra det behöver man inte vara varken biskop eller präst. Det här betyder också att om en biskop eller präst står för någonting annat är Guds röst i Bibeln, så är han eller hon inte kyrkans röst.

På sin blogg den 31.7. beklagar Henrik Perret att Räsänen har fått så mycket mothugg, inte bara från den världsliga pressen utan även från kyrkligt håll: ”Det sorgligaste i denna soppa är att hennes [Räsänens] värsta motståndare finns inom kyrkan. Den kyrka som skulle glädja sig över att en bekännande kristen är kyrkominister, ser detta som en belastning! Att ärkebiskopen sedan säger att hennes åsikter inte är kyrkans röst är ju tragikomiskt.”

Bakomliggande orsaker

Fastän de frågor Räsänen nämnde i sitt tal är känsliga borde de kunna diskuteras sakligt. Men många debattörer har inte brytt sig om att ta reda på vad Räsänen sa i sitt tal, utan har reagerat känslomässigt och anslutit sig till drevet mot Räsänen.

De flesta finländare är måna om att försvara de svagas rättigheter. Vi beundrar sådana som Dietrich Bonhoeffer, Martin Luther King och Nelson Mandela, som alla i sin tid bröt mot samhällets lagar för en god sak. Men när Räsänen försvarar de oföddas rätt till liv, då är drevet igång. Perret förmodar att den starka reaktion som Räisänens tal väckt gäller hennes person:

”Ju mera jag grubblar över vad som är orsaken till denna proportionerligt starka reaktion, kommer jag till att det som det handlar om INTE – i motsats till vad som angetts – är hennes tal i Kankaanpää, utan att det handlar om hennes person. Hon är fel. Så kan man egentligen inte säga eller skriva, men så är det. Och grunden till att det är fel är hennes (väckelse)kristna tro.”

”Det är enligt min mening ett förakt och stundom ett hat mot den kristna tron, som är den egentliga orsaken. Vad hon säger eller förklarar är en bisak, det hör man knappast.”

Många har också blivit upprörda av att Räsänen sagt att kristna i vissa situationer kan vara tvungna att följa sitt samvete framom mänskliga lagar och förordningar. Det man då lätt glömmer är att kristna alltid har resonerat så  – börjandes med Petrus i Apg. 5:29 (”Man måste lyda Gud mer än människor”) – fram till Martin Luther King i USA på 1960-talet.

I linje med luthersk tro

Sixten Ekstrand framhåller att denna inställning även är i linje med luthersk tro: ”I den lutherska kyrkan utgår man primärt från laglydigheten. Det normala är att överhetens bud kommer i första hand. Men blir det en personlig konflikt mellan det egna samvetet och mänskliga bud går samvetet före” (Kp 29–30/2013)

I en insändare i Hbl den 21.7. betonar man även från Claphaminstitutet denna rättighet: ”När det gäller de medicinsk-etiska frågor om liv och död som Räsänen hänvisar till förkunnar Finlands läkarförbund dessutom samma inställning i sina etiska riktlinjer: ’Då etikens regler ställs mot gällande lag ska en läkare i första hand följa sin etiska övertygelse.’ Ståndpunkten att en lag måste vara grundad på den naturliga lagen i våra samveten är alltså väl etablerad i vårt samhälle, och bör stå ännu fastare när kritiker försöker kullkasta den.”

Fastän debatten om Räsänens tal har innehållit många osakligheter har den förhoppningsvis också fört något gott med sig. Viktiga frågor har diskuterats – frågor om livets okränkbarhet och om kristna människors rätt och skyldighet att lyda Gud mer än människor. Debatten har också visat på djupa klyftor inom den evangelisk-lutherska kyrkan – men dem har vi ju länge varit medvetna om.