Jern-Brita-10.07.05bSändebudet nr 9 / 2013, ledaren

Brita Jern, missionsledare

Arbetsmarknadsledarna i Finland vill flytta två kyrkliga helgdagar till lördagar. Motargumentet från kyrkans sida är att helgerna då sjunker i värde. I vårt land har vi tidigare, som ett tjugoårigt undantag, firat de aktuella helgdagarna på lördagar.

En sådan helglördag då familjen saknade mjölk, sökte jag mig till kvartersbutiken. Butiken var stängd. En lapp på dörren berättade att butiken var stängd därför att det var Kristi himmelsfärdsdag. Bakom mig stod flera förvånade kunder. Av allt att döma var den handskrivna lappen på butiksdörren den enda upplysning de hade mött om att vårt land var i full färd med att fira Kristi himmelsfärd.

Bortglömd årsrytm

Den som är bekant med kyrkoåret glömmer lätt bort att en stor del av vår befolkning knappt vet om kyrkans årsrytm. Julen och påsken är fortfarande svåra att missa i vårt samhälle, men många andra kyrkliga helgdagar går spårlöst förbi genomsnittsfinländaren. Den saken hjälps inte upp genom att klä helgdagarna i lördagsskepnad.

Enligt Kyrkans fyraårsberättelse från år 2012 uppger 35 % av finländarna att de går i kyrkan en eller två gånger i året. Ytterligare 20 % går oftare än så. Man kan alltså anta att 80 % av finländarna inte följer med de kyrkliga helgerna i någon större utsträckning.

Finländarnas livsrytm styrs alltså inte av kyrkoårets helger. I stället komponerar var och en sin egen årsrytm utgående från ett varierat utbud av höjdpunkter. Till dem hör glögg, julklappar, fettisdagsbullar, påskhäxor, memma, mjöd, skolexamen, eurovisionsschlager, midsommar, konfirmation, semester, fotbollsfinaler, festivaler, skolstart och självständighet. Däremellan firar vi mor, far och födelsedagar, och upplever konjunkturcykler, avtalsuppgörelser och valrörelser.

Kyrkoårets potential

Kyrkliga helgdagar mitt i vardagen ger färg åt tillvaron. Men hela kyrkoåret har en djupare rikedom att erbjuda den som tar det till sig. Det är inte bara ett ramverk, dess innehåll är djupast sett en gemenskap med Frälsaren Jesus Kristus. En gemenskap som vi unnar alla.

Genom kyrkoårets växlingar lever vi ut livets alla skiftningar från gränslös upprymdhet till djupaste sorg. Motsatsen till kyrkoårets dramatiska skiftningar är en årsrytm där alla variationer tonats ned och veckans alla dagar är lika. Allt är ständigt öppet och tillgängligt, alla är alltid uppkopplade. Livet är så variationslöst att vi tappar greppet om datum, veckodag och årstid.

Oberoende av alla arbetsmarknadsmässiga och kulturella aspekter på frågan, så är diskussionen om söckenhelgerna en hälsosam tankeställare för dem som räknar sig som aktiva kristna. Om inte andra bryr sig om kyrkoåret, borde åtminstone de kyrkligt aktiva ta vara på dess potential. Hur kan kyrkoåret hjälpa oss till fördjupning i vårt trosliv? Hur kan det fördjupa vår kristna gemenskap eller visa andra människor till Kristus?

Genom kyrkoåret följer vi Jesus från förväntningarna inför hans födelse, igenom hans lidande till hans uppståndelse och himmelsfärd. Vi fortsätter med kyrkans utbredning från pingsten till hennes förväntan inför Jesu återkomst, då han ska förlossa de sina från den i synd fallna världen.

Kyrkoåret levs bäst i sällskap med Jesus, genom att följa hans liv och undervisning, ta del av veckans bibeltexter och böner samt tillägna sig kyrkoårets grundläggande kristna troslära.

Ytterligare en dimension av kyrkoåret får vi uppleva genom att dela dess helgdagar med andra kristna. Att tillsammans följa Jesus på hans lidandes väg och därefter glädjas över Jesu uppståndelse och kyrkans födelsedag ger en djup och rik samhörighet, också med den världsvida kyrkan.

Hur ska man fira?

Hur kan vårt sätt att iaktta kyrkoåret få påminna andra människor om Jesus? Om världen ska se ett kristet trosliv, så är det de kristna som ska leva ut det. Därför ska vi slå vakt om och betona de kyrkliga högtiderna genom att fira dem på ett sätt som låter Kristus bli synlig. Detta gäller i synnerhet de helgdagar som firas på lördagar, eftersom de lättast hamnar i skymundan.

Det finska folkets traditionella sätt att festa lockar annars inte till att betona helgernas betydelse i samhället. Om helgdagar mitt i veckan bara betyder extra sovmorgnar, fiske, utlandsresor eller ännu en dag med flaskan, så fyller arrangemanget inte sin andliga funktion.

Men om kyrkliga helgdagars udda placering utgör markeringar som får sekulariserade människor att tänka på kyrkans Herre, och i förlängningen får påminna dem om vad han genom sin död och sin uppståndelse har gjort för oss alla – då är placeringen mitt i veckan guld värd.