Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 2 / 2014, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Inom den romersk-katolska kyrkan talar man om sju dödssynder och sju dygder. Högmodet (latin: suberbia) nämns först av de sju dödssynderna, medan ödmjukheten (humilitas) är den främsta kristna dygden.

Sedan Adam och Eva ville bli lika Gud ligger högmodssynden alltid nära till hands för oss människor. Vi kan bli högmodiga över allt möjligt: prestationer, position, egendom, utseende …

Personligt och kollektivt högmod

Det finns också ett andligt högmod – både ett personligt och ett kollektivt. Som enskilda kristna kan vi hemfalla åt andligt högmod och som aktiva i en församling eller väckelserörelse kan det kollektiva högmodet drabba oss.

Vi möter det personliga högmodet bland annat hos farisén i templet. Han syndabekännelse lydde: ”Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor … eller som den här publikanen.” (Luk 18:9–13).

Jag kan tycka att farisén var en avskyvärd typ, men ofta visar sig högmodets fula tryne också i mitt liv: ”Jag är en mycket bättre människa än han eller hon som inte går i kyrkan och som lever ett så omoraliskt liv.”

Vi och de

Det kollektiva högmodet möter vi i Mark 9:38–40: ”Vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss.” Så säger Johannes till Jesus efter att han och de andra lärjungarna hade försökt hindra en man att driva ut onda andar i Jesu namn.

Jesus kritiserar lärjungarna för det här: ”Hindra honom inte. Ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är mot oss är för oss.”

Johannes talar här om ”vi och de”. Det här är så mänskligt, men inte alltid gudomligt.  Här finns fröet till splittring som Nya Testamentet varnar oss för och som enligt Paulus (Gal 5:20) är en av ”köttets gärningar”.

Mycket att lära

Den svenska teologen Carl Henrik Martling kommenterar: ”Kärlekens apostel fick lära sig att inte all iver är enligt Kristi sinne. Man kan tro sig ha så ädla motiv att man inte märker det köttsliga sinnet bakom.”

Vi skall inte förhäva oss och tro att alla som ”inte följer oss” eller ”inte hör till oss” (Giertz) är utanför Guds rike. Vi skall inte heller inbilla oss att vi är så kunniga och fromma att vi inte har någonting att lära av dem som ”inte hör till oss.” Det finns mycket god andlig insikt också bland dem. Guds rike är nämligen större än den evangelisk-lutherska kyrkan – och än den evangeliska rörelsen.

Grupptillhörigheten inte avgörande

Fastän Martin Luther riktade skarp kritik mot den romersk-katolska kyrkan ansåg han ändå att den var helig. Det berodde på att där fanns ”dop, sakrament, evangeliets ordalydelse, den heliga Skrift … Kristi namn och Guds namn”. (Stora galaterbrevskommentaren). Därför fanns det sanna kristna också inom den romerska kyrkan, menade reformatorn.

Man måste inte vara med oss för att vara för Kristus. Också den eller de som inte är med oss kan mycket väl vara med och för Kristus. Det är tillhörigheten till Kristus som är avgörande – och inte grupptillhörigheten.

Vi behöver alltså akta oss för självtillräcklighet och högmod också i andliga sammanhang. Det är inte vår uppgift att avgöra vem som är en sann Kristi lärjunge. Det vet bara han själv. ”Herren känner de sina.” (2 Tim 2:19)

Bedöma, men inte döma

Det här betyder förstås inte att vi skall tolerera vad som helst eller att vi inte skall uppskatta och vara tacksamma för det evangelisk-lutherska arv som vi har fått ta emot från våra fäder. Bedöma skall vi, men inte döma.

Finska Bibelinstitutets förgrundsgestalt Urho Muromaa ångrade på sin ålderdom att han under sitt aktiva liv uttalat hårda domar och fördömanden över församlingspräster som han ansåg sakna tro och andligt liv. I livets skola hade han insett att också de präster som ”inte hörde till oss” mycket väl kan ha hört till Kristus. Hos den åldrande Muromaa hade högmodet (suberbia) fått vika för den främsta kristna dygden – ödmjukheten (humilitas).

Vi bör alltså akta oss för superbia – högmodssynden. Inte främst för att den räknas som en dödssynd inom den romersk-katolska kyrkan, utan därför för att Guds ord fördömer högmodet: ”Högmod går före fall” (Ords 16:18) och ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (1 Petr 5:6).