Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 8 / 2014, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Vid en så kallad regnbågsgudstjänst i samband med Pridefestivalen i Jakobstad den 18 juli inleddes Herrens bön med orden ”Moder vår och Fader vår”. Rubriken i Kyrkpressens reportage löd ”Här tillbedes den androgyna guden”. Ordet androgyn betyder tvåkönad.

I Bibeln är Gud Far och ingenting annat. Jesus lärde sina lärjungar att be med orden ”Fader vår som är i himmelen …” Han använde visserligen det familjära ordet ”abba”, som betyder pappa, men talade definitivt inte om ”Moder vår”.

I sitt avskedstal i Joh 14–17 undervisar Jesus sina lärjungar grundligt om sitt förhållande till sin himmelske Far.  Och i Matt 23:7 säger han med önskvärd tydlighet: ”… ty en är eder Fader, han som är i himlen.”

På ett par ställen i Gamla testamentet jämförs Guds omsorg om oss människor med en mors omsorg om sina barn. I Jes 49:15 säger Herren: ”Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig.”

I ett annat sammanhang säger Herren: ”Ni skall få dia och bli burna på höften och få sitta i knäet och bli smekta. Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er. Ja, i Jerusalem skall ni bli tröstade.” (Jes 66:12–13)

Till den här kategorin av bibelord hör också Luk 13:34 där Jesus säger: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”

I de här bibelorden jämförs Guds omsorg om oss med en mors omsorg om sina barn. Gud är som en mor som inte glömmer sitt barn och som tröstar sin son.  Därför är det helt riktigt att säga att Gud är som en mor, men att han är vår himmelske Far.

Lina Sandell anspelar på de här tre bibelorden, när hon i flera av sina sånger jämför Guds omsorg om oss med en mors omsorg om sina barn. Efter hennes död utmönstrade man en del av de här jämförelserna ur hennes texter – antagligen därför att man var rädd att de skulle missförstås. Men de är alltså bibliska.

Det hebreiska ordet för Ande (ruach) är ett feminint ord. Ändå skall vi inte dra för långtgående slutsatser av det. I grekiskan är ordet för Ande (pneuma) nämligen neutrum och när Jesus i evangelierna talar om den helige Ande använder han maskulint pronomen.  Det gör även Lukas i Apostlagärningarna, såväl som Paulus, Petrus och Johannes i sina brev.

”Gud är alltid större” har blivit ett modernt slagord, som man ofta tar till när man vill förändra något i Bibeln som man tycker är otidsenligt. Visst är Gud större än oss och våra uppfattningar om honom, men det betyder inte att vi har rätt att förändra det som han så tydligt har uppenbarat för oss.

Bland en del lutherska teologer har det också blivit på modet att göra en skarp skillnad mellan tron och etiken och påstå att trons innehåll är oföränderligt, medan vi har frihet att ändra etikens innehåll, när människors uppfattningar av vad som är rätt och fel förändras.

Det vi nu bevittnar är att synen på sexualetiska frågor även får följder för läran om Gud. Tro och etik kan inte skiljas åt. De hör ihop. Allt är en helhet.

Det har också blivit vanligt att tala om våra gudsbilder. ”Det här är min gudsbild, hur ser din ut?” Det som man inte alltid tänker på när man säger så, är att man bryter mot det första budet. Där heter det ju: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild …”

En avbild betyder här inte i första hand något som vi formar med våra händer, utan vår högst privata uppfattning om Gud. Det här är ingenting annat än en försåtlig form av avgudadyrkan som vi behöver akta oss för.

Bibelns Gud, som är den kristna trons Gud, är inte den androgyna tvåkönade guden, utan den himmelske Fadern. Den tvåkönade guden hittar vi i den gamla gnosticismen, i dess moderna utlöpare New Age, inom hinduismen och i en del varianter av den teologiska feminismen.