Jern-Brita-10.07.05bSändebudet nr 9 / 2014, ledaren

Brita Jern, missionsledare

Föreställ dig en gammal, kanske en gång vacker kyrka, som rymmer många besökare. De flesta av dem bor på två–tre timmars avstånd från kyrkan, eftersom alla kyrkor på närmare håll har stängt.

Men så gör vi gudstjänstdeltagandet farligt, så farligt att man kan mista arbetet och bli utstött ur sin familj, om man tar sig till kyrkan. Då kommer det att vara något färre människor som möter upp till gudstjänsten i kyrkan.

Därefter gör vi också allt kyrkligt liv utanför gudstjänsten, till exempel bibelläsning och bibelgrupper, brottsligt. Då minskar antalet kyrkobesökare ytterligare.

Sedan gör vi det kristna dopet farligt, så farligt att man kan bli dödad om man låter döpa sig. Då blir det ännu färre i gudstjänsten. Vi tar också bort vanlig mänsklig civilisation, så att man som kristen utan hinder kan bli förföljd, mordhotad och dödad.

Vi gör allt tal om evangelisation, bönegemenskap och kristen sång så farligt, att man antingen måste smyga sig till kyrkan eller i största hemlighet umgås med andra som är kristna. Vi ser också hur de kristna blockerar sin kyrka med stora cementblock för att förhindra bilbombare att köra in i den.

Till slut tar vi bort de sista möjligheterna att öppet verka som kristen kyrka. Ja, vi tar också bort alla medkristna, utom de gamla och orkeslösa, de som inte orkar fly.

Vad kommer vi att få? Jo, det som är söndag och vardag för miljontals kristna bröder och systrar i vår värld.

Har du tänkt på vilken skatt det är att ha trossyskon? Att utan repressalier få äga en bibel, att fritt få samlas till kristen gemenskap, ja, att överhuvudtaget ha någon att samlas med?

Många kristna världen över bär på en konstant längtan efter någon att dela sin bibelläsning med, någon att be eller sjunga med, någon att samtala med om livet i Kristus. Det finns ingen. Eller så får man inte mötas.

Kännedomen om att många av våra kristna trossyskon har det så här stämmer till eftertanke. Varför är vi här i vårt land inte frimodigare att vittna om Jesus, när vi utan begränsningar ännu kan göra det? Är det månne tillräckligt för oss, att vi själva har fått syn på Kristus?

Medan det ännu går att samlas, medan det ännu finns kristna i vår närhet, varför tar vi inte bättre vara på det? Varför låter vi utrymmen, där det var meningen att vi skulle samlas kring det kristna budskapet, stå oanvända? Och hur ofta tänker vi med tacksamhet på de trossyskon som finns i vår närhet?

I stället ser vi alltför ofta på hur vår egen väg smalnar, på hur sekulariseringen vinner terräng i vår närmiljö. Men i vårt land har vi fortfarande rätt att äga en bibel, öppet annonsera kristna aktiviteter och i full frihet samlas som kristna.

Vi har all orsak att med tacksamhet se på varandra, och på de möjligheter som vi kristna fortfarande har att verka i vårt land.

Men vetskapen om i vilken situation många av våra kristna trossyskon världen över lever, manar oss också till förbön för dem. Vi får be för dem som saknar en församling, bibeln eller kristen gemenskap, att de trots allt ska härda ut, och få nåd att hålla fast vid Guds Ord och bli bevarade i tron på sin Frälsare.

Där det bara är möjligt är det också bra om andra kristna har kontakt med dem som lider för Kristi namns skull. En hälsning, ett tecken på att man är ihågkommen, eller ens en ringa aning om att någon ber för en, kan vara det som hjälper en kristen broder eller syster att härda ut och inte tappas bort, utan orka en stund till.

Framför allt får vi be att alla som lider för Kristi skull förmår ha blicken fäst vid Jesus Kristus, vid honom som led och dog för dem, och som vid Faderns högra sida nu själv ber för dem.