Jern-Brita-10.07.05bSändebudet nr 3 / 2015, ledaren

Brita Jern, missionsledare

Under fastetiden följer vi vår Frälsare på hans väg mot korset. De två sista veckorna i fastetiden kallas för passionstiden, den tid då lidandet ligger allra närmast. 

För omgivningen kring Jesus måste hans slut här på jorden ha tett sig som en katastrof. Då kunde ingen, inte ens hans egna lärjungar, på allvar föreställa sig att finalen skulle bli en segerrik uppståndelse. 

Det som såg ut som en brant nedgång mot en säker död var i själva verket en brant väg upp, mot seger. Där Jesu fiende, den onde, såg ut att få sista ordet, var han i stället en rollinnehavare i Guds frälsningsdrama.

Så är det ställt i Guds rike. Det som ser ut att vara på ett visst sätt är egentligen på ett helt annat sätt. I Guds sätt att arbeta ingår både lidande och död. 

Av historien vet vi att den lidande kyrkan fört väckelse med sig. Vi kan tänka på Stalins folkförflyttningar som spridde de kristna runt hela det ryska riket, ett rike där väckelsen idag går fram.

Ett annat exempel är Evangeliska Fosterlandsstiftelsens första missionsinsats i Etiopien åren 1867–69. Åtta av EFS´ första utsända bäddades efter en kort tid på fältet ner i Afrikas jord, tillika med en av deras nyfödda. Döden mötte dem i form av sjukdom eller rövarhand. 

Kort därpå dog ytterligare en EFS-missionär efter tre veckor på fältet. När hans åldrige far hemma i Småland hörde att hans ende son hade mött döden, skrev han till missionsstyrelsen att ifall han hade haft en andra son ”skulle han hafva sändt honom i den fallnes ställe”. Fadern skänkte också 500 kronor för att ”i någon mån ersätta hvad Emanuel ej hann uträtta”.

I dessa etiopiska marker ser vi idag en häpnadsväckande kristen väckelse dra fram, en rik och härlig skörd i blodssådden. 

Men den skörden fick de småländska missionärerna aldrig se. Vad de i stället såg – det var Jesus, Frälsaren. Men det räckte, det höll.

Idag lider och förföljs många kristna världen över på grund av sin tro på Jesus. Vi hör berättelser om kristnas ståndaktighet ända in i det sista. Trots uppmaningar att avsäga sig sin tro, och så gå fria, håller de fast vid Kristus. 

Hur skulle vi i västerlandet handla om vi ställdes inför samma situation? Är vi beredda – eller bara rädda – om förföljelsen kommer också till oss? 

De första kristna såg faktiskt lidandet som en ära. Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. (Apg 5:41) 

När kampen blir hård, när skarorna glesnar, då utmejslas det som väger tyngst i tillvaron. För den som lärt känna Jesus Kristus finns då bara en väg att gå. Det är att följa hans röst, också om vägen skulle kantas av lidande och död.

Men passion är inte bara lidande. Passion är framförallt glödande kärlek, den kärlek som sände Jesus till att dö för hela världen, också för oss. När vi kristna får lida, lider vi inte för att sona våra synder och få en plats i himlen. Det lidandet har Jesus redan burit i vårt ställe, när han dog på korset för att sedan uppstå från de döda.

Ur Guds kärlek till oss människor föds den ståndaktighet som förmår uthärda motstånd för Jesu skull. Ur Guds kärlek till oss föds också kärlek till våra medmänniskor. När vi inser hur mycket Jesus älskar oss, då inser vi också vikten av att peka på honom för den värld som är insnärjd i synd, våld och död. Vem skulle peka på Jesus, om inte vi som lärt känna honom?

Det viktigaste av allt är att vi själva lär känna Jesus Kristus och att vi vittnar om honom för andra. Och om spridandet av Kristi evangelium så skulle kräva, måste vi vara beredda på lidande.

En kristen människas kärlek till sina fiender vittnar kanske högljuddast av allt. Och inte ens en grav kan tysta vittnesbördet om den Gud som segrar när han lider.