Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 4 / 2015, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

En ganska allmän uppfattning är att den protestantiska reformationen på 1500-talet innebar en total brytning med den medeltida romersk-katolska kyrkan. Att Martin Luther blev bannlyst av påven år 1520 har uppfattats som ett tydligt bevis på det här. Men så enkelt är det inte.

Luther och hans medarbetare var ingalunda främmande för den gammalkyrkliga och medeltida traditionen. De omfattade helt de gammalkyrkliga trosbekännelserna, anknöt till den medeltida katekestraditionen och Luther använde flitigt ord och uttryck från de medeltida mystikerna – låt vara att han gav dessa en ny innebörd.

Dessutom accepterade Luther elevationen i nattvarden och bruket att göra korstecken. Han använde även Aristoteles’ filosofiska ord och begrepp, fastän han var väl medveten om att dessa också kunde fördärva teologin.

Och fastän förbön för de döda hör ihop med läran om skärselden, som reformatorerna tog skarpt avstånd ifrån, heter det i den Augsburgska bekännelsens Apologi (1531): ”… att de gamla tala om bön för de döda, som inte heller vi förbjuder.”

I den Augsburgska bekännelsen (1530) – som kom att bli de lutherska kyrkornas främsta bekännelsedokument – är anknytningen till den fornkyrkliga läran och traditionen mycket synlig. Man stöder där de läropunkter som man säger sig omfatta både med Skriften och med fornkyrkliga auktoriteter såsom koncilier och kyrkofäder.

Både Luther och Melanchthon uppskattade de äldre fäderna, som Augustinus och Ambrosius, mera än de yngre eftersom de förstnämnda stod närmare källan med det friska vattnet, det vill säga Skriften. Reformatorerna räknade med att Kristus under förfallstider har bevarat sin kyrka genom dem som har varit trogna mot honom. Därför fanns kontinuiteten bakåt till Kristus och apostlarna även under reformationstiden.

Den här kontinuiteten spelar en stor roll även i Augsburgska bekännelsen (CA). Det är anmärkningsvärt att den romersk-katolska motskriften till CA – Confutatio – säger sig godkänna nio av de tjugoen läroartiklarna helt och tio delvis. Endast två artiklar är man mycket kritiskt till, nämligen Om goda gärningar (art 20) och Om dyrkan av helgonen (art 21).

Avsnittet med läroartiklarna sammanfattas med följande påstående: ”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår att den inte innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan (latin: ecclesia catholica) eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden döma de oskäligt, som fordra, att vi skola betraktas som kättare. Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna.”

I de så kallade missbruksartiklarna (22–28) är kritiken däremot stark både mot romersk-katolsk praxis i kyrkans liv och mot de lärouppfattningar som praxisen grundar sig på.

I CA:s avslutning läser vi: ”Blott det har omnämnts, som nödvändigt måste framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och inga former för gudsdyrkan införts, som strider mot Skriften och den allmänneliga kyrkan (ecclesiam catholicam). Ty det är uppenbart, att vi med största omsorg sökt förhindra, att nya, okristliga läror skulle spridas i våra kyrkor.”

Martin Luther och hans medarbetare ville från början inte skapa något nytt kyrkosamfund, utan reformera, restaurera och återskapa den kyrka som de själva tillhörde, men som de ansåg hade förvanskats under århundraden genom de missbruk som utan stöd i Skriften hade insmugit sig i kyrkan. När den romersk-katolska kyrkan avvisade kraven på reformation ledde det här till en kyrkosplittring som fortfarande består.

Kontinuiteten med Kristus och apostlarna gör det helt naturligt att vi som evangelisk-lutherska kristna bekänner oss till en ”katolsk” kyrka, när vi om söndagarna tar orden ”en helig, allmännelig (catholicam) kyrka …” i vår mun. Med det avser vi inte då den romersk-katolska kyrkan, utan ”de heligas gemenskap (communio sanctorum) som finns där ”evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (CA art VII).

Att Kyrkan i den apostoliska trosbekännelsen sägs vara ”katolsk” betyder flera saker. Den är spridd över hela världen, den finns till för alla människor och den äger det fulla och sanna kristna budskapet. Det sistnämnda innebär att ”katolsk” betyder ungefär detsamma som ”apostolisk”, som också är en av Kyrkans egenskaper.

En lutheran kan därför mycket väl vara en god ”katolsk” kristen i den meningen att han bekänner sig till den tro som ”en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Judas 1:3).

När vi instämmer in i trosbekännelsens ”… jag tror på en helig allmännelig kyrka (catholicam ecclesiam)” går våra tankar förhoppningsvis inte till Vatikanen, utan till den kyrka som Kristus grundade och som skall bestå tills ända tills han kommer tillbaka i härlighet.