Dahlbacka-Ingvar-07.10.19aSändebudet nr 6 / 2015, ledaren

Ingvar Dahlbacka, professor i kyrkohistoria, Åbo

Sommaren är de många festernas tid. Olika slag av evenemang ordnas både i städer och på lands­bygden. Byafester, hembygdsfester, sångfester, musikevenemang, släktträffar, teaterföreställningar, marknader och lopptorg samlar människor i stora skaror. På våra breddgrader ordnas dessa samlingar inte sällan under bar himmel. Utomhusfesterna kännetecknas ofta av att det är högt till tak och man kan i regel komma och gå som man själv vill. Det ställs inga större krav på festdeltagarna.

Inom kyrka och församling går den ordinarie församlingsverksamheten i regel på sparlåga under sommaren. För många kristna organisationer är det ändå precis tvärtom. Det gäller också för Evangeli­föreningen. Det programhäfte på drygt hundra sidor som Evangeliföreningen har publicerat inför sommaren 2015 visar att det bedrivs en intensiv verksamhet inte minst på föreningens läger­områden under sommarmånaderna.

Också i kyrkor, bönehus och andra samlingslokaler ordnas fester och samlingar av olika slag. Inte bara anställda utan en stor skara frivilliga medarbetare är engagerade både när det gäller förberedelser och genomförande av dessa evangemang. Allas insats behövs för att allt skall fungera.

En av sommarens storsamlingar inom Evangeliföreningen är årsfesten. Den arrangeras detta år i samarbete med Esse församling i norra svenska Österbotten. Under fyra dagar, den 25−28 juni, kommer folk i stora skaror att söka sig till festen.

Många kommer från Esse. Årsfesterna har alltid varit storsamlingar som har samlat folk från den ort där festen har ordnats. Men festdeltagarna kommer också från andra orter. Essebornas grannar vill också vara med och dela festgemenskapen och även från andra orter i vårt land och i viss mån från andra länder kommer folk att söka sig till årsfesten. En fest sätter folk i rörelse.

Esse är en gammal väckelsebygd. Den som är bekant med väckelsehistorien i vårt land kommer väl i första hand att tänka på Abraham Achrenius när det blir tal om Esse i väckelsesammanhang. Men i synnerhet under väckelsens glanstid på 1800-talet blåste väckelsevindarna starka i denna bygd.

När den pietistiska väckelsen under 1830- och 1840-talen som en löpeld drog fram över de österbottniska socknarna fick den också många anhängare i Esse. Enligt uppgift bars skörtdräkten av ett stort antal äldre Essebor under 1850- och 1860-talen och det tyder på att väckelsen hade många anhängare på denna ort.

Under 1860-talet fick den evangeliska rörelsen fotfäste i Esse och något senare kom baptismen och laestadianismen till församlingen. En stor del av församlingsborna drogs med i någon av dessa väckelserörelser.

Vad är väckelse? Frågan kan besvaras på många olika sätt. Enligt Svenska Akademiens ordlista definieras väckelse som en ”rörelse som vill väcka personligt, religiöst engagemang”. Vi tänker oss att något av det som kännetecknar väckelsen är att människor kommer till omtanke om sitt eviga väl, att de andliga frågorna blir viktiga och att livet får en ny inriktning. Den helige Ande verkar i en människa så att hon ser sin synd och skuld och att hon framför allt börjar räkna med Gud och med Jesus Kristus i sitt liv.

Ibland kan väckelsen ske i det tysta, men det kan också hända att många människor samtidigt blir berörda av den. Så skedde exempelvis under 1800-talet när stora skaror rycktes med av väckelsebudskapet och blev engagerade i verksamheten för Guds rike. Många väckelserörelser växte fram vid den tiden. Väckelsens folk ville ha en förändring till stånd. Men de betonade framför allt vikten av att den enskilde fick sitt gudsförhållande i ordning. Det skedde genom att Bibeln och bekännelsen sattes i högsätet.

För väckelsens folk gällde det att ta budskapet om synd och nåd på allvar. Man skulle − som det ofta poängterades i dessa sammanhang − betänka livets korthet, dödens visshet och evighetens längd.

Är väckelsen något som bara hör historien till? Måste vi gå tillbaka flera hundra år i tiden för att detta med väckelse skall bli aktuellt? Behöver vi en väckelse? Vill vi väckelse? I synnerhet den sistnämnda frågan tål att funderas över. Vill vi väckelse? Många gånger tycks vi i kristna kretsar vara så upptagna av allt det som rör livets nödtorft och näring att frågan om väckelse hamnar i skym­undan.

Därför kunde det vara på sin plats att inför sommarens begivenheter och inte minst inför årsfesten i Esse våga ställa oss frågan: vill vi väckelse? Och om vi tror oss vilja formulera ett jakande svar på den frågan då borde vi också fråga oss vad det är som gör att det kan bli en väckelse även i vår tid.

Skulle vi ställa den frågan till våra fäder som upplevde väckelsen − och det kunde vi gärna göra − så tror jag att de skulle svara något i stil med att det är viktigt att ta Gud på orden, att följa hans bud och att förtrösta på hans nåd. Och så får vi be att Herren skulle sända en väckelsens vårvind över oss och vårt land. Sedan kommer nog väckelsen om och när Gud vill.

Du lovat i ordet en vildmarkens vår,

då öknen skall stå lik en lilja.

Vi väntar därefter vart gryende år,

och är det din nådiga vilja,

snart komme den tiden, o Jesus!