Forsblom-David-13.06.16Sändebudet nr 5 / 2016, ledaren

David Forsblom, förlagschef

”Nu är det dags för den som tror att börja tänka och för den som tänker att börja tro. Behovet av politiskt och andligt ledarskap ökar.” Så uttrycker sig Johan Candelin, ordförande för Martyrkyrkans Vänner, i en artikel med rubriken Kristna förföljs för sin tro i Österbottens Tidning den 25 mars 2016.

Det politiska ledarskapet i ett av de nordiska länderna fick sig en allvarlig törn i början av april. Den isländska statsministern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, som under valkampanjen hade talat om vikten av bekämpa den gråa ekonomin i samhället, visade sig ha placerat pengar på ett tvivelaktigt sätt i syfte att skapa en stabilare framtid för sig själv.

För Island – ett av de länder som drabbades hårt av finanskrisen år 2008, men som sedermera har lyckats vända skutan och ta igen sig – var statsministerns handlande ett hårt slag. Skandalen var ett faktum och den 5 april 2016 meddelade Gunnlaugsson om sin avgång. Girigheten hade sitt pris.

En knapp vecka efter meddelandet om Gunnlaugssons avgång från sin ministerpost, måndagen den 11 april 2016, tilldrog sig ett annat nordiskt land uppmärksamheten. Kyrkomötet i Den norske kirke röstade med klar majoritet för att tillåta kyrklig vigsel för par av samma kön. Det andliga ledarskapet svek.

Beslutet i det norska kyrkomötet var i och för sig knappast oväntat, men inte är det desto mindre anmärkningsvärt för det. Om Kyrkan under sin snart 2000-åriga historia hade valt att gå samma väg – att i stället för Guds röst lyssna till folkopinionen och rätta sin lära och sitt liv därefter – skulle hon aldrig ha bestått till våra dagar.

För att kunna orientera sig genom livet är det viktigt med goda förebilder. På Bibelns blad hittas många sådana personer, vilkas liv och handlande kan inspirera oss på livsvägen – inte minst med sina goda ledaregenskaper. Daniel är en av dessa.

Daniel var en av de unga pojkar som år 606 f.Kr. fördes bort från sitt ockuperade hemland till dåtidens verkliga supermakt, Babylonien. Han stod inför ett inte alldeles enkelt val: glömma Israels Gud och gå ett behagligt liv till mötes, eller hålla fast vid det han hade blivit lärd – kosta vad det kosta ville.

På det politiska planet gjorde Daniel en strålande karriär. Med tiden avancerade han i riket och blev en av de allra främsta. Och mitt i allt detta klarade han av att hålla fötterna på jorden och inte ge vika för någon slags korruption. Rivalerna avundades, men tvingades inse faktum: hos Daniel kunde inga tvivelaktigheter hittas (Dan 6:5).

Utan tvekan hade Daniel stora talanger för ledarskap. Men, som många framgångsrika människor i olika branscher ofta hävdar, talangen räcker bara en liten bit. Vad var hemligheten bakom hans framgång? Förmodligen var det Daniels stora integritet på det andliga området – att han inte kompromissade när det gällde Guds vilja – som gjorde att han visste vilken väg han skulle gå, oavsett om beslutet ledde till jordisk framgång eller inte.

Daniel hade innan han tvingades lämna sitt hemland troligtvis påverkats av profeten Jeremias förkunnelse, och inte minst tagit till sig följande ord: Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till HERREN. När det går väl för den, går det väl för er. (Jer 29:7) Daniel höll fast vid det han som ung pojke hade fått höra, och han praktiserade också sina kunskaper genom att dagligen vända sig till Gud i bön (jfr Dan 6:10).

Daniel är alltså ett gott föredöme när det gäller såväl politiskt som andligt ledarskap. Få människor når ändå till sådana jordiska höjder som Daniel, men de som gör det bör minnas de visa ord som Herren Jesus sade: Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. (Matt 23:11) Utan det perspektivet finns hos ledaren en bördig grogrund för mycket elände.

Men Daniels liv har inte bara något att säga åt personer i ledande ställning, utan till varje kristen. När en människa får ta del av dåliga nyheter, i synnerhet när det gäller andras fel och brister, är skadeglädjen nära till hands. I jämförelse med den misslyckade framstår ju jag själv så mycket bättre.

När Daniel insåg sitt folks synder och hur dessa hade fått långtgående konsekvenser i bland annat Jerusalems förstörelse och deportationen av dess invånare, vände han sig till Gud i syndabekännelse å sina egna och sitt folks vägnar. Inte det minsta tecken på skadeglädje eller överlägsenhet fanns hos den människa som själv hade klarat av att stå emot sina frestelser (Dan 9:1–19).

Låt oss, liksom Daniel, ödmjuka oss och be om och söka det bästa för den plats där vi är satta. En svår tid behöver nämligen ett gott såväl andligt som politiskt ledarskap, men en svår tid behöver minst lika mycket trogna och uthålliga förebedjare.