Forsblom-David-13.06.16Sändebudet nr 1 / 2016, ledaren

David Forsblom, förlagschef

Återigen har vi lämnat ett år bakom oss, vilket än en gång har föranlett en granskning av vad som riktigt skedde mellan den 1 januari och 31 december 2015. År 2015 bjöd, liksom förmodligen de flesta år brukar göra, på en varierad konfekt. Vissa lättsamma ljusglimtar, så som kungligt bröllop i vårt västra grannland, fina prestationer av en och annan finlandssvensk idrottare och fortsättning på den av somliga efterlängtade Star Wars-sagan, blandades med betydligt tuffare nyhetsinslag – ingenting nämnt, ingenting glömt.

I många av de julhälsningar som nådde undertecknad kunde en oro skönjas. Krig och terror driver stora skaror människor på flykt, en vacklande ekonomi skapar ovisshet och ängslan och osäkerheten kring jordens framtida klimat ger upphov till en känsla av vanmakt. Frågan, som ofta hörs i en populär svensk tv-frågesport, ekar: Vart är vi på väg?

Tankarna går till J.R.R. Tolkiens epos om Härskarringen. Några små varelser, i en nästan bortglömd del av världen, får vetskapen om att mörka krafter i fjärran hotar att ödelägga hela tillvaron. Varelserna inser sakteliga att situationen är allvarlig och att något bör göras.

Åtminstone tidigare i historien hade man för vana att kalla det nya året för ett nådens år. Man var medveten om att varje dag, timme, minut och sekund var en gåva från Gud, en nåd.

Även om huvudorsaken till att begreppet nådens år inte längre används särskilt flitigt torde ligga i den utbredda sekulariseringen, kanske också andra förklaringar till dess frånvaro kan hittas. Är det så att nöden i dag upplevs vara större än nåden? Eller finns det överhuvudtaget någon nåd? Borde vi hellre tala om ett nödens år?

En av många intressanta böcker i Bibeln är Klagovisorna. Boken innehåller fem klagosånger – förmodligen skrivna av den hårt prövade profeten Jeremia – och dessa andas stor sorg. Templet i Jerusalem ligger i ruiner och största delen av människorna, Guds utvalda folk, har förts bort till ett fjärran land. Är Guds frälsningsplan nu på väg att tyna bort?

I denna hopplösa situation, bland tiotals verser fyllda av klagan och vånda, är det plötsligt ett helt annorlunda parti som bryter fram: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom. (Klag 3:22–24)

Där, i den mänskligt sett värsta situationen för en Guds profet, lyfter Jeremia blicken – bort från omständigheterna, upp till Honom som står över alla omständigheter – och en lovsång till Herren flödar fram. Hos Jeremia föds förtröstan på nåden mitt i nöden.

Låt oss ännu återvända till Tolkiens värld. Frodo, en av de små och obetydliga varelserna, får veta att just han har utsetts till att axla huvudrollen i det stora drama som pågår. Med stöd av vänner lämnar han så hemmets lugna vrå till förmån för en farofylld och strapatsrik färd, som ska komma att märka honom för livet – allt för att, om möjligt, rädda världen från mörkrets makter.

En bibelläsande och bibeltroende människa vet att tillvaron inte blir bättre och bättre dag för dag. Snarare sägs det att ondskan kommer att tillta och kärleken kommer att kallna. Nöden växer. Vad ska då en kristen människa göra i allt detta?

Liksom Frodo är en kristen människa kallad till ett liv där allt inte kretsar kring jag, mig och mitt. Nej, en kristen är kallad att reflektera den kärlek som Gud har visat oss: att i ord och handling visa på att Gud, genom Jesus Kristus, har öppnat vägen till sig och att det därför finns en framtid och ett hopp.

För en värld i nöd behöver nåd – Guds nåd.