Jern-Brita-10.07.05bSändebudet nr 7 / 2016, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

Under de senaste femton åren har inställningen till missionsarbete genomgått en förändring i vårt land. I början av 2000-talet väckte missionsarbetet inte någon större diskussion. Att vara missionär var något som folk visade aktning för. Man bemöttes med respekt och rentav med en viss uppskattning. Samtidigt var mission något som endast ett fåtal hade ingående kännedom om. Gemene man överlät därför gärna missionsdiskussionerna till dem som hade erfarenhet och visste mera.

Sedan följde en tid då missionsarbetet kraftigt började ifrågasättas och rentav angripas. Beviljandet av missionsmedel från ett antal kyrkliga samfälligheter blev en arena för missionskritiska röster. Missionsorganisationernas lämplighet ifrågasattes, men verkligheten ute på missionsfälten verkade inte vara något kriterium för organisationernas existensberättigande. Det viktiga var vilka åsikter de sändande organisationerna hade i ämbetsfrågan och i frågan om könsneutrala äktenskap.

Mission blev ett ämne som allt oftare var på tapeten, inte sällan med kritiska förtecken. Mission i den gamla klassiska bemärkelsen med evangelisation i huvudrollen blev något att skämmas för. Sådant ansågs både gammalmodigt och kolonialistiskt. Det var överhuvudtaget inte rumsrent att tala om Jesus som den enda vägen, om en dubbel utgång, om behovet av en Frälsare, om synd och nåd, om att tro som det står.

Många kritiska frågor dök upp. – Är det rätt att påverka andra? Finns det på riktigt en enda väg till Gud? Är människan verkligen ond?

Förvirringen visade sig vara stor angående vad begreppet mission egentligen stod för. Få vågade sig också på att med biblisk tydlighet definiera begreppet mission. Definitionen av mission höll tidvis låg profil för att passa in överallt. Missionens själ befann sig i vågskålen.

Hur står det då till idag?

Flera av de kritiskt tongivande rösterna hörs alltjämt, men dagens situation visar att församlingarna har stått missionsarbetet bi. Också Kyrkans Missionscentral har försvarat det kyrkliga missionsarbetet. Framförallt har enskilda människor förblivit missionsarbetet trogna. I fjol sände de lutherska missionsorganisationerna ut 275 missionärer, rentav en liten ökning från året innan. Detta visar att det inte är lätt att kullkasta missionsfolket runt om i bygderna. De som förstått missionens innersta väsen är övertygade om dess oövervinneliga potential.

Missionsarbetets verkliga potential har att göra med Jesus själv. Hans uppdrag är givet utgående från den makt som besegrat världen. Inget kan hindra det arbete som leds från himmelskt territorium. Det missionsarbete som missionens Herre leder har ingenting att frukta.

Men den diskussion som fördes i vårt land tjänade ändå till att rikta strålkastarljuset på det kristna missionsarbetet. Också sådana som inte sedan tidigare hade några djupare insikter i missionens väsen ställdes inför dess levande verklighet. Här har vi som missionsaktörer en stor möjlighet, inte bara att förklara och motivera missionsarbetet, utan också att tydliggöra dess upphovsman, Jesus Kristus, världens Frälsare.

Vi behöver fortsättningsvis en ”missionens apologetik” i vårt land. Vi måste kunna definiera vad vi avser med mission, stå för det och handla utgående från det. Definitionen ska ange riktningen för vad vi gör ute på missionsfälten, men den ska också ge klart besked till understödjarna.

Om vår målsättning är att utbreda Kristi evangelium i världen, ska vi också vara beredda att motivera varför det är bra att människor i andra länder får lära känna Jesus som sin Frälsare och får ett hopp om evigt liv.

Vår förmån är att kunna visa andra och varandra på att Guds rike ”fungerar”. Guds rike går framåt. Människor ser ljus i mörkret, de hör sanningen och lär känna Jesus Kristus. Vittnesbörden från den världsvida kyrkan inspirerar och ger oss i det avkristnade Norden stor uppmuntran.

Men det viktigaste är trots allt att vi håller fast vid Guds ord. Den bästa apologetiken är att allt fler får öppnade ögon för vem Jesus är. Att själv leva av evangeliet om Jesus Kristus är den bästa förutsättningen för missionsarbete. Utan Kristus kan vi heller ingenting göra. Löftet ”Jag är med er alla dagar” gäller just den som går på Kristi uppdrag.

Gud verkar än idag, han kallar människor till sig, han uppenbarar sig, välsignar de sina och för sitt rike till seger, med eller utan oss. Att få vara med i detta stora uppdrag – finns det något större, något viktigare eller något mera meningsfullt?