Dahlbacka-Ingvar-07.10.19aSändebudet nr 6 / 2016, ledaren

Ingvar Dahlbacka, professor, Åbo

I månadsskiftet juni–juli detta år firar Evangeliföreningen sin årsfest i Helsingfors. Den aktuella adressen för årsfesten är Fredriksgatan 42. Festplatsen ligger alltså i centrala Helsingfors. Vid nämnda adress finns Lutherkyrkan, som i mitten av maj i år på nytt togs i bruk som kyrka. Detta skedde efter att kyrksalen under ett par decennier hade fungerat som restaurang, diskotek och nattklubb.

Det är inte ofta i vår tid som det händer att kyrkobyggnader på nytt tas i bruk efter att verksam­heten har legat nere. Tvärtom finns det i våra dagar många exempel på att församlingar och före­ningar har gjort sig av med sina fastigheter och en annan typ av verksamhet har börjat bedrivas i dem.

Kyrkor, församlingshem, missionshus och bönehus säljs till organisa­tioner, företag eller privatpersoner som omvandlar dem exempelvis till gym, representations­utrym­men eller privatbostäder. Men att en tidigare kyrka, som har lagt ner sin verksamhet, på nytt skulle bli kyrka hör inte till vanligheten. Men så har glädjande nog skett med Lutherkyrkan i Helsing­fors.

Berättelsen om hur Lutherkyrkan på nytt blev kyrka är förunderlig. Den är också ett bevis på att Gud alltfort styr händelsernas gång. Men lika förunderlig är berättelsen om hur kyrkans gamla altarkors ånyo har fått en plats i kyrkan. I mitten av 1990-talet var altarkorset nämligen på väg till avstjälp­nings­­platsen, men räddades i sista hand av en person som förstod att det behövde tas till vara.

I drygt två decennier har det förvarats i ett källarutrymme i Åbo. Men nu har det på nytt fått en hedersplats i den nyrenoverade kyrkan. Det bars av hundratalet personer den 162 kilometer långa vägen från Åbo till Helsingfors. Korsets färd tillbaka till Lutherkyrkan började fredagen den 6 maj från Åbo domkyrkas trappa och den 14 maj hängdes det upp på sin gamla plats på Lutherkyrkans fondvägg. Altarkorset hade kommit hem.

Tidigare var Lutherkyrkan en gemensam kyrka för de båda evangeliföreningarna i vårt land. Nu är det vår finskspråkiga systerförening Sley som på nytt har tagit kyrkan i användning och som planerar att den ska bli ett centrum för evangelisk verksamhet i huvudstaden.

Det som har skett med Luther­kyrkan under den senaste tiden har i Sley-kretsar gått under devisen ”Takaisin kotiin” (Tillbaka hem). Att komma tillbaka hem kan betyda olika saker. Men i en av de informa­­tions­texter som berättar om den nyrenoverade Lutherkyrkan uttalas en förhoppning om att kyrkan och i synnerhet det återbördade altarkorset ska få bli ett vittnesbörd om att det aldrig är för sent att börja om.

Kristendomen betyder ju sist och slutligen att hur vi än har förirrat oss på livsvägen, så är hemmets dörr alltid öppen. Vi är väntade och välkomna tillbaka. Det är ju om denna hemkomst som den kristna tron ytterst handlar.

När Evangeliföreningen samlas till årsfest i Lutherkyrkan i Helsingfors i sommar, så innebär festen också för föreningen och föreningens folk en hemkomst. Det var nämligen i Lutherkyrkan som det evangeliska folket årligen samlades till sin årsfest fram till år 1944 och under tiden 1946−1970 var man här vartannat år.

Efter en paus på 46 år kommer det evangeliska årsfestfolket att återigen ta kyrkan i besittning. Det blir som att komma hem efter en lång, lång resa.

”Vägen hem var mycket lång, och ingen har jag mött” sjunger vi i Tove Janssons bekanta höstvisa. Så kan det ibland kännas. Men när man vet att man snart är hemma blir det genast lättare.

Erik Granvik har skrivit en dikt som han har kallat för ”Vara hemma”. I den beskriver han hur han efter en lång vandring återvänder hem. ”Vid den rödmålade grinden möter far, för jag är väntad”, skriver han.

Hemmet står som symbol för trygghet och glädje. Inom hemmets väggar finns den gemenskap som vi alla så innerligt längtar efter. I dikten koncentreras allt detta till en enda sats: ”Det är bara skönt att vara hemma.”

Vi hoppas och ber att årsfesten på olika sätt får bli som en hemkomst efter en mödosam resa, en hemkomst till den renoverade kyrkan, en hemkomst till den kristna gemenska­pen, en hemkomst till en välkomnande fadersfamn. Må den också bli ett vittnesbörd om det hem som kristna i alla tider har längtat efter. I en annan av sina dikter sätter Erik Granvik ord på detta:

På andra sidan

lyser ett klart ljus,

som är det enda

som jag ser i mörkret.

Fastän jag vet

att det är Selmas taklampa

som syns genom fönstret,

kan jag inte låta bli

att tänka på himmelens strand

– och längta dit.

Låt oss tänka på detta när vi i fager sommartid reser till årsfesten i Lutherkyrkan vid Fredriksgatan 42 i Helsingfors.