Dahlbacka-Jakob-09.08.08Sändebudet nr 3 / 2016, ledaren

Jakob Dahlbacka, ansvarig utgivare, teol.dr

I skrivande stund har det gått ett par veckor sedan Finlands president Sauli Niinistö höll sitt tal vid öppnandet av riksmötet. Det var en ledares tal till de styrande i landet i en tid av oro och osäkerhet.

Det var ett tal där presidenten blickade bakåt på den tid som gått, men där han också pekade på aktuella och framtida utmaningar. Och det var ett tal som just därför kom att bli mer än vanligt uppmärksammat och kommenterat i medierna.

Jag har ingen avsikt att ta ställning i de frågor som föranledde debatten. Jag kommer inte att kommentera de sakfrågor som presidenten lyfte fram i sitt tal – dem får var och en själv syna och värdera.

Däremot tycker jag att den röda tråd som kan utläsas ur presidentens tal, de övergripande poänger han ville förmedla och den anda som han ville ingjuta hos sina åhörare är något som vi kan överföra till en kristen kontext och som vi kan ta till oss som kristna.

Presidenten inledde sitt tal med att konstatera att vare sig han själv eller riksdagsmännen i början av år 2015 hade en aning om vad som skulle komma att hända under året. Samtidigt som han konstaterade detta, betonade han att ”i sista hand är det bara vi själva som bär ansvar för vår framtid”.

Detsamma gäller för oss som kristna. Vi vet inte heller vad som kommer att möta oss på vår ”kristens resa”. Vi kan visserligen leva i förvissning om att Gud har vunnit seger över döden, att vägen till himlen är öppen och att Gud har berett en plats för oss där. Vi vet med andra ord att framtiden är lagd i Gud hand.

Men vi vet också att livet inte är spikrakt utan kantas av utmaningar och prövningar. Därför kan även vi ansvara för vår framtid såtillvida att vi förbereder oss på dessa utmaningar, att vi utrustar oss med ”hela Guds vapenrustning” (Ef 6:10–18) och att vi liksom jungfrurna i liknelsen vakar och ser till att ha olja i våra lampor (Matt 25:13).

Presidenten fortsatte med att diskutera vissa av de utmaningar som han identifierade i vårt samhälle och vilka sannolikt ytterligare kommer att öka i intensitet under året.

Hans första och viktigaste råd var att hålla fast vid den värdegrund vi står på. Också här har vi som kristna något att minnas.

När vi ställs inför en oviss, skrämmande eller rentav hotfull framtid bör vi inte pruta på de goda värden vi har fått utan, som vi läser i Hebreerbrevet: Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Hebr 4:14

Också den anmodan till självrannsakan som presidenten kom med mot slutet av sitt tal tål att tänka på för oss som kristna. Presidenten förvånade sig över att vi finländare, som generellt sett klarar oss så bra i internationella jämförelser och som skulle ha så mycket att vara stolta över, inte når upp till vår potential, utan i stället stirrar oss blinda på vad andra talar och tänker om oss.

Det ordspråk han använde härstammar från Bibeln och det talar sitt tydliga språk: ”vi har noga satt vårt ljus under skäppan”. Som kristna har vi råd att frimodigt lyfta fram det goda vi har fått och vi får bry oss mer om vad Gud tänker om oss än vad andra människor tycker.

Avslutningsvis blickade presidenten bakåt i historien och pekade på president Ståhlbergs skrivbord på övre avsatsen i riksdagens huvudbyggnad. Han menade att detta skrivbord förmedlar ett budskap: Det var där som grundlagen föddes och det är där som den har svarat på förändringar genom tiderna.

Som kristna får vi aldrig glömma att blicka bakåt, att minnas historien. Den plats som vi får låta våra blickar söka sig till är korset. Korset har ett viktigt budskap att förmedla. Det var där som Gud själv sonade vår synd. Med den vetskapen står vi fasta genom tidens prövningar.