Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 4 / 2016, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Kärleken beskrivs och besjungs i många olika sammanhang.

Diktare skriver kärleksdikter, andra författare beskriver kärleken i romanform och sångare besjunger den. Men vi vet också att kärleken – både som ord och företeelse – tyvärr alltför ofta missbrukas.

Den produktive brittiske litteraturprofessorn, lekmannateologen och apologeten C S Lewis skrev år 1960 boken The four loves (Fyra slag av kärlek).

Den 12 augusti i fjol försvarade teologen Jason Lepojärvis sin doktorsavhandling vid teologiska fakulteten i Helsingfors. Den har titeln God is love but love is not God. Studies on C S Lewis Theology of love. (Gud är kärleken men kärleken är inte Gud. Studier i C S Lewis teologi om kärleken).

Avhandlingen innehåller många viktiga och aktuella iakttagelser om vad kärlek är. Lewis tar i sin bok fasta på fyra grekiska substantiv, som kan översättas med kärlek, men som har lite olika innehåll och betydelser. Storge är den hängivna kärleken, filia är kärlek vänner emellan, eros är erotisk/romantisk kärlek och agape är nästankärlek.

Lewis förhåller sig på vissa punkter försiktigt kritisk till den svenske professorn Anders Nygrens stora verk Eros och agape (1930/1936) där denne beskriver eros och agape som motsatser. Eros är för Nygren närmast en hednisk självisk kärlek i motsats till agape som är den gudomliga och självutgivande kärleken.

Enligt Lewis är inte bara agape, utan även storge, filia och eros gudomliga gåvor till oss människor – gåvor som vi får tacka Gud för, och som vi bör använda i umgänget med varandra.

Fastän Lepojärvis avhandling är strikt vetenskaplig och ställvis mycket abstrakt har innehållet med det konkreta livet att göra. Kärleken är ju till sitt väsen konkret och praktisk.

Hur beskriver då Lewis kärleken? Jo, kärleken – som enligt Lewis är den främsta dygden – hör samman med andra dygder såsom godhet, tålamod, självförnekelse, ödmjukhet, trohet, ärlighet och rättvisa. Därför är kärleken mycket mera än en passionerad känsla. Den är framför allt en lydnads- och viljehandling, något som aposteln Paulus beskriver i 1 Kor 13.

Den naturliga kärleken är för Lewis ingen ofelbar moralisk kompass. Därför kan den av oss själviska människor användas som ursäkt även för moraliskt förkastliga handlingar – till exempel som svepskäl att bedra sin maka eller make och andra liknande dumheter.

För att kunna leva kärleksfullt inför Gud och varandra behöver vi beakta Jesu ord: Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud (Joh 14:15), Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig (Joh 14:21) och Den som inte älskar mig, håller inte fast vid mina ord. (Joh 14:23)

Lewis gör gällande att ifall kärleken används fel blir den en avgud: ”Om jag går emot Guds vilja när jag älskar min medmänska har min kärlek blivit avgudadyrkan.” Och då har kärleken enligt Lewis rentav blivit en demon.

Mot den här bakgrunden förstår vi avhandlingens titel: ”Gud är kärleken men kärleken är inte Gud.” Långtifrån allt som kallas kärlek är kärlek enligt Lewis. Här har vår tids moderna teologer – som gärna spelar ut kärleksbudet mot Guds konkreta vilja i Skriften – mycket att lära av Lewis.

Eftersom Lewis även diskuterar kärlekens innebörd med kyrkofadern Augustinus, kan det vara motiverat att citera vad professor Werner G Jeanrond säger om Augustinus ofta citerade uppmaning ”Älska och gör vad du vill!”

”Augustinus ofta citerade ord ’Älska och gör vad du vill’ har ofta misstolkats. Det handlar inte här om någon allmän känsla i stil med ’all you need is love’… ’Älska och gör vad du vill’ uttrycker inte alls något bifall till en situationsetik. Det är inget mindre än en uppmaning till alla människor att vilja vad Gud vill och att anpassa sina egna önskemål och handlingar till denna härledda vilja.”

Lewis ger också ett gott råd till hur vi skall förhålla oss till dem som vi inte tycker om. Han rekommenderar den praktiska vägen och uppmanar oss att börja bete oss kärleksfullt mot dem. När vi gör det kommer vi så småningom att märka att vi har börjat älska dem. Kraft att göra det får vi av honom som har gått i döden för oss ogudaktiga (Rom 5:6-8), som själv är kärleken (agape) och som uppmanar oss att älska våra ovänner och be för dem som förföljer oss. (Matt 5:44)