Dahlbacka-Jakob-09.08.08-0Sändebudet nr 8 / 2016, ledaren

Jakob Dahlbacka, teol.dr, Åbo

Linden blommar inte längre. Sommaren makar på sig och gör plats för hösten. Finns inga lindar att tillgå är lanseringen av IKEA-katalogen ett lika säkert hösttecken, liksom studenternas återerövrande av stadsmiljön eller husbilarnas successiva uttåg ur densamma.

Höstens ankomst markerar för många av oss ännu en avverkad semester och en abrupt återgång till arbetet. Arbetet – denna semesterns antagonist, som ofta ses som ett nödvändigt ont och står för allt vad som tråkigt är.

Var det införandet av semestern som gav upphov till arbetets vanrykte? Bör skulden sökas hos de förment bortskämda x-, y-, eller z-generationerna? Eller bär människan alltsedan syndafallet på en avoghet gentemot arbete efter Guds dom om att ”äta brödet i sitt anletes svett” och ”med möda livnära sig av marken”?

Vilket svar vi än ger är botemedlet i dag ofta en uppmaning till att följa sina drömmar i stället för att förbli vid sin läst och genomlida tristess. Djupa livsvisdomar – mantran för vår tid ­– förpackas i slagkraftiga citat i kursivt typsnitt och avväpnande, säsongsenlig pastellnyans: ”The only way to do good work is to love what you do. If you haven’t found it, keep looking. Don’t settle.” (Enda sättet att göra ett gott jobb är att älska det man gör. Har du inte funnit det du älskar att göra, fortsätt leta. Nöj dig inte.)

Det ligger säkert en sanning åtminstone i påståendets första led; ett roligt och meningsfyllt arbete gör man gärna. Och utan tvekan är det ett recept som bitit på många av dem som gjort sig ett namn inom sina respektive branscher.

Frågan är om rådet kan tillämpas av alla. Är universallösningen faktiskt att söka tills man finner det man helhjärtat kan jobba med? Vad skulle hända om alla valde att göra bara det de för stunden kände för? Vem skulle då göra det som blev över?

Mari Lindman, ÅA-filosof som forskat i frågor kring arbetets mening, skriver att arbete i vår tid allt mer idealiseras och blir ”ett personligt projekt av självförverkligande där min plikt är att realisera min inre potential”.

Något som i sin tur leder till att ”lågt betalda snuttjobb rätt ofta i den ’inspirerande’ retoriken om kreativt arbete ses som en form av stödfunktioner till jobb där människor ’förverkligar sig själva’”.

Tanken är inte främmande heller i kristna sammanhang. Den amerikanske väckelsepredikanten Dwight L. Moodys fråga får det att bränna till: ”Många av oss är villiga att göra storslagna saker för Gud. Men hur många är villiga att göra de små sakerna?”.

Tankegången kunde avsiktligt avfärdas som en uppmaning till förnöjsamhet med den rådande situationen, oberoende av om vi talar om ”lönearbete” eller ”uppdrag i Guds rike”, vad nu en sådan distinktion är värd. Som om det vore ett självändamål att uthärda i tvivelaktiga eller skadliga arbetsförhållanden eller som om all form av drivenhet vore av ondo.

Eller som en glorifiering av det slitsamma knoget – som om det inte var tillåtet att gilla det man gör.

Tanken är tvärtom att peka på att vi i och genom vårt arbete – det må sen vara något vi älskar eller inte – kan tjäna både våra medmänniskor (Ef 4:28) och Gud (Kol 3:23). Detta var också något som Luther betonade, nämligen att vi genom att arbeta fungerar som Guds medarbetare i skapelsen. Det gäller att betrakta sin egen lott som en del av katedralbygget, inte bara som tegelstapling.

Vid en sådan föresats är visdomsord av tidigare nämnda slag kanske inte helt bortkastade, så länge de är realistiska. Det talade, eller intalade, ordet bör inte otuggat bortförklaras som flum.

En nyligen gjord vetenskaplig undersökning visar nämligen att de ord vi väljer att använda påverkar de gener som reglerar fysisk och emotionell stress. Tror vi gott om oss själva, och överlag använder oss av positiva ord, börjar vi också se andra i gott ljus.

Kanske samma taktik kan tillämpas på vår inställning till vårt arbete? Istället för att ständigt vara på jakt efter det som ger oss tillfredsställelse kan vi försöka se det goda där vi står just nu och påminna oss om att vi har en plats att fylla just där. Som den svenske apologeten Stefan Gustavsson skriver; vi behöver inte byta anställning utan inställning.