Sändebudet nr 1 / 2017, ledaren

David Forsblom, förlagschef

Läsaren av tredje Moseboks 25:e kapitel får ta del av en beskrivning av Guds goda planer för sitt folk. I en bibelbok som i övrigt inte torde vara den allra mest lättlästa och sprudlande, lyser det 25:e kapitlet likt en fyrbåk över dimhöljda vågor. Det talas om jubelår.

Det av Herren själv instiftade jubelåret skulle hållas vart femtionde år och kännetecknas av mycket gott: den som på grund av fattigdom varit tvungen att sälja sig till tjänst hos någon annan skulle friges; all köpt och såld egendom skulle återbördas till de ursprungliga ägarna; jord, boskap och människor skulle vila. Genom praktiserandet av jubelåret skulle broderskapet bland folket stärkas, och Guds löfte om frikostiga skördar inför årets vila skulle vara ett vittnesbörd om Hans godhet. Jubelåret skulle vara ett nådens år.

År 2017 är för det finländska folket ett verkligt jubileumsår. Som ett av världens statistiskt sett mest lutherska länder är det självklart att den 500-årsjubilerande reformationen uppmärksammas. Men inte bara det. Det har också gått 100 år sedan Finland förklarade sig självständigt från det revolutionshärjade Ryssland. Glädjen över att i snart 100 års tid ha fått hissa den korsmärkta fanan är stor (observera att flaggan antogs först år 1918).

Inspirerad av Martin Luthers tvåregementslära kan man särskilja de två historiska händelserna som en andlig och en världslig . Luthers tanke med det arbete som sedermera ledde till reformationen var tveklöst av andlig natur – må så vara att reformationen fick minst sagt stora politiska följder. Och på mot  motsatt sätt var Finlands självständighetsförklaring en inomvärldslig företeelse – men inte desto mindre betydde befrielsen från den begynnande sovjetiska ateismen obeskrivligt mycket för finländarnas andliga liv.

När man gräver lite djupare finns det alltså likheter mellan 500-åringen och 100-åringen. Listan på dessa kunde naturligtvis göras i det närmaste oändligt lång, men låt oss nu fästa uppmärksamhet på tre fenomen – tre fenomen som står i samklang med jubelårets innehåll. För det första förespråkade Martin Luther frihet  från orättfärdigheten som följde den andliga överhetens förtryck. Finlands självständighetsförklaring var även den ett steg ut i friheten, efter århundraden av tillhörighet till en annan makt.

För det andra verkade Luther för en upprättelse av den vanliga människan. Han menade att även skomakaren, drängen och husmodern utförde en gudstjänst genom att utföra sitt värv i tro på ett hederligt sätt. Vad gäller Finland och dess folk är det klart att självständigheten kom att betyda mycket för upprättandet av den egna identiteten.

För det tredje fann Luther – i en tid då man tänkte sig Gud som nyckfull och distanserad – vilan  i Kristus. Rättfärdigheten kom inte av gärningar, utan genom tron (Rom 1:17). Att vara självständig – vare sig det gäller en enskild människa eller ett helt land – innebär ofta hårt arbete. Men samtidigt har den självständige, den som inte är bunden av någon annan, möjlighet att också skörda frukterna av sin möda och därigenom finna vila.

Som inledningsvis konstaterades var frihet, upprättelse och vila centrala teman i det glädjefyllda jubelåret. Desto mer sorgligt är att inse att Israels folk egentligen aldrig praktiserade saken. Frihet, upprättelse och vila kan också anknytas till såväl reformationen som Finlands självständighetsförklaring – och trots att vi detta år har stor anledning att fira, vet vi att inget på den här jorden är befriat från synd och brist.

Den bestående friheten, upprättelsen och vilan finns ingen annanstans än i Jesus Kristus. Därför har du och jag
anledning att under detta dubbla jubileumsår glädjas över såväl 500-åringen som 100-åringen, men i allt detta låta blicken vara fäst på Guds källa till nåd: Jesus Kristus. Herren med oss under detta nådens år.