Sändebudet nr 11 / 2017, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Sankta Klara Klocka, slå för mig
Höj din röst för allt som vågar slå mot det som sårar
Sankta Klara Klocka, slå för mig
För den väg som leder hem
Sankta Klara Klocka, slå igen

De som menar sig veta något om vår samtid brukar antyda att vi numera lever i, eller åtminstone närmar oss, en postsekulär tid. Projektet att förflytta religionen ut i marginalen, och där se den långsamt tyna bort, har visat sig vara omöjligt att genomföra – till en del människors glädje, till andras stora besvikelse.

Fraserna ur sångtexten i inledningen är ett i raden av många exempel på fenomenet att Gud på nytt börjar bli tillräckligt rumsren för offentligheten. De rutinerade svenska artisterna Malena Ernman och Helen Sjöholm släppte i början av sommaren sången Sankta Klara klocka (komponerad av de minst lika rutinerade låtskrivarna Fredrik Kempe och Mauro Scocco), och den har sedermera sjungits för bland annat 1,7 miljoner tv-tittare i säsongsavslutningen av Allsång på Skansen.

S:ta Clara kyrka i Stockholms innerstad är vida känd för sitt arbete bland såväl samhällets olycksbarn som utarbetade höjdare, och alla där emellan. Hand i hand med en gedigen diakonal verksamhet går en Jesus-centrerad förkunnelse, som gör att människor kommer till tro. Och nu, år 2017, är det alltså fullt legitimt att inför miljonpublik besjunga denna kyrka och dess verksamhet. Intressant är bara förnamnet.

Paulus skriver följande ord till den karismatiska församlingen i Korinth: Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv (2 Kor 2:15–16a).

Är det då inte något av denna Kristi väldoft som sprider sig kring S:ta Clara kyrka i Stockholms city? Vem kan väl annat än känna djup och äkta glädje när missbrukaren blir fri från knarkets bojor, den prostituerade får kraft att lämna förnedringens väg och den djupt deprimerade får uppleva att det finns ett mål och en mening med tillvaron? Denna gudomliga väldoft attraherar i en sargad värld.

Men Paulus antyder att Kristi väldoft inte enbart och av alla uppfattas som livsbejakande; för några [är den] en doft av död till död. Det finns sidor av evangeliet som inte gärna besjungs och applåderas. Väldoften uppfattas paradoxalt nog som livsfrånvänd och destruktiv.

Och det är där och då som det kristna livet blir svårt att leva. När man av kärlek och lydnad till sin Herre inte bara säger ja till det goda, utan också säger nej till sådant som omvärlden inte tycker att man borde säga nej till.

Plötsligt närmar man sig svaret på varför så många kristna fick sätta livet till i kristendomens begynnelse: Det var inte för sitt ja till Jesus som de kastades för lejonen på Colosseum, utan för sitt nej till att tillbe kejsaren.

I förordet till boken Kärlekens mångfald (Fontana Media, 2017) tar biskop Björn Vikström fasta på något som tangerar denna problematik: spänningen mellan det dogmatiska, läran, och det pastorala, själavården. Vikström antyder att kyrkans trovärdighet undermineras ifall man låter dessa båda sidor av den kristna tron distanseras för mycket från varandra.

Men är inte självaste Jesus den största tänkbara förgrundsgestalten för just ett sådant förfaringssätt, där starka läromässiga uttalanden går hand i hand med en lika stor omsorg om den lilla människan (jfr Mark 12:29–31)? Och var det inte så att Jesus lyckades rätt så väl när det gällde att kombinera dessa båda, till synes motsägelsefulla, sidor (jfr Joh 4:1–42; Joh 8:1–11)?

Ett liv i Jesu efterföljelse är inte lätt för vare sig en enskild människa eller en kyrka – men det är gott och det leder rätt. Vi har i Jesus en god herde, och endast genom att följa honom i såväl medgång som motgång kan vi orientera oss genom en många gånger förvirrad tillvaro.

Låt oss därför följa Jesus, den fullständigt gudomliga och fullständigt mänskliga, ut i den värld som börjar skymta någonting mer bakom sekularitetens dimridå.