Sändebudet nr 12 / 2017, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, Åbo

Hade det inte varit för IKEA:s aldrig svikande juldekorationer – vilka pliktskyldigt, år efter år, dyker upp redan i oktober och självsäkert tillkännager vintersäsongens snara ankomst – kunde man ha trott att det ännu är länge kvar till årsskiftet. Vare sig vädret eller temperaturen anstränger sig nämligen nämnvärt för att leva upp till årstiden.

Inte desto mindre börjar ytterligare ett år vara till ända, och innan det är dags att blicka framåt och formulera löften för det nya året kan det vara klokt att stanna upp och reflektera över det år som gått och över vad det fört med sig.

Frågan är förstås hur man på några rader summerar det år vi nyss har upplevt. Hur knyter man ihop de senaste tolv månaderna, så att man gör rättvisa åt allt det som månaderna innehöll? Vad bör särskilt lyftas fram? Vilka ord kommer framtidens historieskrivare och hävdatecknare att använda om år 2017? Och vad kommer vi själva att minnas om tjugo–trettio år, om Gud vill och vi får leva?

Nyss hemkommen från Lutherstäderna Wittenberg och Eisleben i Tyskland, där jag tillbringat en halv vecka tillsammans med teologie studerande, är min spontana gissning att jubileumsfestligheterna till minne av reformationen är något som folk på många håll i världen kommer att förknippa med år 2017. Väl vore väl det!

I Sändebudets reformationsbilaga hänvisade jag till undersökningar, enligt vilka mer än hälften av alla protestanter idag tror att det är en kombination av goda gärningar och tro på Gud som frälser, inte tron allena. I ljuset av detta får man hoppas att år 2017 har fått påminna människor om insikten att frälsningen är en gåva från Gud, och att det budskapet överlever det gångna årets festligheter. Den insikten är något att bygga på även när lamporna har släckts och musiken har tystnat.

På ett mer nationellt plan är det förstås en annan fest som gjort sig påmind, nämligen firandet av Finlands hundra år av självständighet. I takt med att oroligheterna till synes ökar i världen, och med tanke på att människor på många håll fråntas de friheter, rättigheter och möjligheter som vi finländare åtnjuter, är det angeläget att påminnas om hur väl ställt vi de facto har det.

Att vi får leva i ett fritt land är en källa till tacksamhet, inte bara gentemot tidigare generationers uppoffringar och kamp, utan också gentemot Gud och hans nåd. Men det är också en källa till självrannsakan. Kan vi under det kommande året på något sätt dela med oss av det goda vi har fått?

Spontant är det dylika ”stora” begivenheter som jag kommer att tänka på när jag blickar tillbaka: omvälvande händelser, sensationella skeenden, historiska ögonblick. Bragder, hjältedåd och överlag sådant som lämnar spår efter sig. Jag antar att detta är mänskligt, om man vill försöka hitta någon förklaring.

Läser man äldre tiders historieböcker – senare tiders också för den delen – är det i regel de epokgörande händelserna, de betydelsefulla personerna och de stora berättelserna som ges utrymme. Den enskilda, vanliga människan får träda tillbaka för mer övergripande strukturer och kategoriseringar – för det som till synes har satt djupa spår i historien.

En risk med denna fokusering på det stora och sensationella är förstås att vi missar detaljerna. De små tingen och de enskilda människorna får ingen plats i synfältet. Vi ser inte träden för skogen – inte vardagens små händelser för de världsomspännande nyheterna. Och vi riskerar att inbilla oss att bara de stora insatserna och resultaten är de som räknas, och detta leder till att vi också avhåller oss från att göra de små sakerna.

Att Guds människoblivande i Kristus tar sig så pass ringa och anspråkslösa yttre former – att han föds som ett litet barn i ett stall – och att vi firar detta människoblivande under just den tid av året då vi tenderar att summera det år som gått, kanske i ljuset av det ovan sagda har ytterligare en funktion att fylla.

Det kan påminna oss om att Gud inte bara har sin glädje i det stora och världsomvälvande, inte bara i ”nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse” utan i varenda syndare som omvänder sig till Herren Kristus. Varje dag finner han borttappade får, och varje dag vänder vilsegångna om, även om dessa händelser inte skrivs in i historieböckerna.

Kanske kan detta bli en påminnelse för oss om att Guds rike går framåt, även om vi inte lägger märke till det, och även om det inte når över nyhetströskeln. Men kanske kan det också uppmuntra oss att be om att vi – under det år som snart börjar – skulle få vara med i Guds rikes arbete, må det sedan vara i det stora eller i det lilla.