Sändebudet nr 2 / 2017, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

För några år sedan utkom en bok skriven av Alain de Botton med titeln ”Religion för ateister”. Boken tar fasta på sådana drag hos världsreligionerna som också en ateist tar till sig. Det handlar om sådant som måltidsgemenskap, avskilda platser och bestämda ritualer. ”Religion för ateister” plockar russinen ur religionskakan men bryr sig i övrigt inte om själva kakan.

Bokens budskap och innehåll för tankarna till ett par verser i Paulus andra brev till Timoteus: De kommer att älska njutning mer än Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. (2 Tim 3:4–5) Detta bibelord beskriver människorna i den yttersta tiden.

Samma bibelord kan också appliceras på så kallad kulturkristendom. I det fallet tackar man ja till kristendomens kulturella yttringar men tackar nej till dess kärna. Man tackar ja till den kristna trons värderingar, till exempel kärleken till nästan. Man tackar också ja till de ramar, den gemenskap och den identitet som kristendomen skapat. Däremot befattar man sig inte med bibelfrågor eller trossatser.

Hur är det då med oss som räknas vara bekännande kristna till skillnad från ateister eller kulturreligiösa? Hur förhåller vi oss till den kristna kärnan? Hur gör vi när samtalsämnet i vardagslivet kommer in på existentiella frågor eller rentav ger utrymme för ett vittnesbörd om Jesus? Uttrycker vi oss i svepande ordalag i rädsla för att hamna i debatt eller riskera uppslitande ordväxlingar med våra vänner?

Gör vi som de flesta av Bibelns tio spetälska som Jesus hade botat? De blev visserligen alla botade, men bara en återvände för att tacka Jesus. De övriga nio måste rimligtvis vitt och brett ha berättat att de blivit botade, men nämnde de månne något om Jesus? Om de gjorde det, borde de ju ha fått en impuls att gå och tacka honom.

Det kan verka motbjudande att bekänna den kristna färgen i vardagslivet, men hur är det när vi umgås med våra egna medkristna? Vad talar vi om då? Rör sig samtalet också i andliga sammanhang endast kring kristenlivets ytterkonturer, som den kristna gemenskapen, de kristna upplevelserna eller våra frivilliguppgifter? I så fall kan man anta att också våra tankar gör det.

Var och en kan pröva sig själv i frågan. Vad fylls mitt hjärta av? Är det att mitt namn är skrivet i livets bok? Eller hur många som gillat min senaste uppdatering på Facebook?

Vi måste erkänna att till och med som aktiva kristna är mycket av det andliga ännu någonting som hör till det yttre för oss. Mycket är bara tankens egendom. Mycket står ännu bara skrivet i Bibeln för oss, utan att det har fått bli vårt hjärtas egendom.

Herren Gud har ett ord till oss: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. (Jer 31:33)

Herren är själv den som skriver in både sin lag och sitt evangelium i våra hjärtan. När han får skriva in sina frälsningstankar i våra hjärtan blir de oss till tro, liv och vittnesbörd. Endast det hjärta som har fått lära känna Jesus Kristus som Frälsare och Herre kan bära fram ett glatt budskap. Det är detta glada budskap som vår värld behöver. Vi behöver det dagligen för egen del, men också för att dela med oss av.

Vår uppgift som kristna är att vara salt och ljus i världen. Bibelkunskapen minskar snabbt i vår omgivning och folk som hör oss får allt svårare att själva fylla i luckorna om vi svävar på målet i det som vi säger. Vi behöver därför vinnlägga oss om ett tydligt innehåll i dagens kristna vittnesbörd.

Att hålla fram den kristna kärnan har också en själavårdande dimension. Om vi bara talar om upplevelser och yttre former – hur går det då den dag då vi inte ”känner” oss omslutna av Guds kärlek? Den dag då kroppen eller humöret sviktar eller då dödsångesten slår klorna i oss – räcker det då med stämning, gemenskap och kristna värderingar?

När känslorna sviker, är det bara Guds löften i Bibeln som håller att förlita sig på. Vi får därför med full förtröstan hålla fast vid Bibeln och också inför våra medmänniskor hålla fram dess kärna och stjärna. Eller för att vara tydlig – tro och bekänna att Gud för Jesu skull förlåter mig alla mina synder, ger mig sin frid och för evigt sin salighet.