Sändebudet nr 3 / 2017, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, Åbo

Magnus Malm skriver i sin bok Fotspår i glastrappan: ”Jag har själv hört predikningar på temat ’vi gör aldrig nog’, och vacklat ut därifrån med svår andnöd. Resonemanget har utgått från att människan inte kan bli rättfärdig utan Gud, vilket är sant. Tillämpningen har varit att vi därmed aldrig får känna oss nöjda med vad vi gör, vilket är en lögn. Tanken är antagligen att om jag kände mig nöjd med vad jag gjort, skulle jag bli kaxig inför Gud, vilket inte alls behöver vara fallet.”

I linje med predikanterna i Malms vittnesbörd har jag ibland tänkt att väckelserörelser är dåliga på att leva upp till sitt namn. I en sådan tankegång har jag underförstått kopplat samman attributet väckelse med målet för rörelsen, istället för att se det för vad det de facto är, nämligen orsaken bakom rörelsens uppkomst.

Antagligen bygger min uppfattning på en underliggande föreställning om att organiserad verksamhet ofrånkomligen leder till en styvhet som begränsar Guds möjligheter, medan mer lösa tyglar per automatik möjliggör ett spelrum som återupplivar väckelsen. Och att det senare förstås är att föredra.

Samt – för att knyta an till Malms citat – att vi som väckelserörelse inte har någon orsak att känna oss nöjda förrän vi bokstavligen gör skäl för vårt namn. Kyrkohistoriska utvecklingsskildringar av de väckelser som har utspelat sig i vårt land har antagligen på sitt sätt gett näring åt dylika tankar.

Enligt dessa skildringarbörjade det i regel med en väckelse, som likt en flammande eld drabbade stora folkskaror. Så småningom stabiliserades, systematiserades och institutionaliserades väckelsen. Utvecklingslinjen väckelse – rörelse – organisation är i de flesta fall ganska tydlig. Och eftersom det är så, föreställer vi oss att en guldålder passerades i samma stund som väckelsen övergick i rörelse och senare i organisation. På den vägen är det.

Är det då helt fel att tänka att också en väckelserörelse – där betoningen ligger på rörelse snarare än väckelse – har en
uppgift att fylla? De resultat som Kati Niemelä och Hanna Salomäki (2006) presenterar i sin undersökning om väckelserörelserna på 2000-talet kan möjligen tolkas så.

Enligt undersökningen är uppemot 10 % av Finlands befolkning medlemmar i en väckelserörelse. Ytterligare 10 % menar att deras tänkande är påverkat av någon väckelserörelse. Väckelserörelsernas omfattande och spridda verksamhet, det stora antal församlingsanställda som har väckelsebakgrund samt det faktum att en merpart av finländarna känner till väckelserörelserna kompletterar ytterligare bilden av ett i Finland livaktigt ”väckelsefält”.

Särskilt för den evangeliska rörelsen är läsningen uppmuntrande. Tillsammans med laestadianismen tror forskarna att den evangeliska rörelsen har goda förutsättningar att även framledes hållas vid liv. Orsakerna är bland andra ett stort medlemsantal, många som inteär medlemmar men som deltar i verksamheten samt en stor igenkänningsfaktor bland finländarna i gemen.

Därtill har den evangeliska rörelsen lyckats med det som många väckelserörelser har misslyckats med, nämligen att
locka till sig och engagera ungdomar och unga vuxna. Åtminstone i teorin är återväxten tryggad. Visst får och skall vi fortsätta att be om väckelse för vårt land. Och visst skall vi gång efter gång rannsaka oss som rörelse
och fråga oss om det som vi sysslar med är vettigt eller om det kunde göras bättre.

Att be om väckelse utesluter ändå inte att vi fortsätter att vara rörelse och på så sätt bereder mark för väckelsen. Kanske vi dessutom får göra det med gott mod? Att utvärdera och granska utesluter nämligen inte att vi kan och får känna
tacksamhet och glädje över mycket av det arbete som idag utförs inom våra väckelserörelser och som Niemeläs och
Salomäkis undersökning är ett slags kvitto på.

Malm fortsätter: ”Får jag vara nöjd med vad jag gjort? Är Gud någonsin nöjd med något jag gjort? Uppenbarligen, eftersom de goda förvaltarna får en alldeles omisskännlig uppskattning när de redovisar sitt arbete: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i glädjen hos din herre.” Även som rörelse får vi får fortsätta att tjäna och vara trogna i såväl stort som smått. Gud har lovat att ge växten.