Sändebudet nr 5 / 2017, ledaren

David Forsblom, förlagschef

Forskarna Paul Piff och Angela Robinson vid University of California  presenterade under hösten 2016 intressanta resultat från ett flertal undersökningar som på senare år har gjorts i USA. Med tanke på att vi lever i en kultur som inte är helt olik den amerikanska, torde resultaten vara intressanta även för oss.

I korthet visar rapporten att de människor som hör till samhällets socioekonomiska toppskikt på många sätt beter sig sämre än de som har det sämre ställt. De bättre bemedlade har i högre grad än andra snattat, och låter i större utsträckning bli att att stanna bilen för att låta fotgängare korsa gatan.

Ju rikare man är, desto mindre andel av inkomsten ges till välgörande verksamhet. Bland de välbeställda är det även vanligare att hålla med om påståendet: ”Om jag hade varit med på Titanic, skulle jag ha förtjänat att vara i den första livbåten”. Spänningen mellan fattiga och rika är ett ofta återkommande tema i Bibeln, och inte sällan är det de mindre bemedlade som får Jesus på sin sida:

Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike (Mark 10:25); När mannen hörde detta blev han djupt bedrövad, för han var mycket rik (Luk 18:28); Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken (Upp 3:17).

Piff och Robinson framhåller att ovan nämnda beteende hos välbeställda knappast beror på något medfött karaktärsdrag. Snarare är den frukten av en tillvaro där man i sitt överflöd vaggas in i den falska förvissningen om att man klarar sig på egen hand, utan hjälp från andra människor.

I förlängningen får det här tankesättet ödesdigra konsekvenser också i människans förhållande till sin Skapare och Upprätthållare. Guds ord genom profeten Hosea besannas: Men ju bättre bete de fick, desto mättare blev de, och när de var helt mätta, blev deras hjärtan högmodiga, och så glömde de mig  (Hos 13:6).
När givaren glöms bort, blir den välsignade gåvan en förbannelse.

Mitt i allt detta bör ändå klargöras att ökad fattigdom knappast är lösningen för ett paradis på jorden. Inte heller tar Bibeln avstånd från jordisk rikedom och position, utan rakt tvärtom hittas på dess blad många framstående män och kvinnor.

Patriarken Abraham var en förmögen man (1 Mos 13:2). Den rättfärdige Job var rik i flera bemärkelser (Job 1:2–3). Den välbeställde Josef från Arimatea var den lärjunge som – till skillnad från någon av de tolv – tog mod till sig och bad Pilatus om att få begrava Jesu kropp (Matt 27:57–61). Och många fler än så kunde nämnas.

Hur ska denna till synes motsägelsefulla bibliska ekvation lösas? Paulus  närmar sig svaret i sitt personliga brev till församlingen i Filippi: Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft  (Fil 4:12– 13). Grundtryggheten för Paulus fanns varken i lyx eller askes, utan i Herren. Paulus liv var inte alldeles enkelt.

Detsamma gäller förmodligen även dig. Glädje, tacksamhet och framtidsplaner varvas med sorg, bitterhet och ängslan. Fördelningen av dessa båda ytterligheter må variera från person till person, men bägge finns ändå alltid där. När Jesus skulle rida in i Jerusalem inför sitt lidande och sin död, fick två av lärjungarna i uppdrag att hämta ett åsneföl och ge följande förklaring till ägarna: Herren behöver det  (Luk 19:34).

Månne inte Jesus riktar liknande ord till de många gånger bristfälliga människor som hör till honom. Så låt oss – oavsett om vi är fattiga eller rika, unga eller gamla, stora eller små – höja blicken från oss själva och se på honom som ger oss kraft. Herren behöver dig, för han älskar dig.