Sändebudet 6/2017, ledare

Ingvar Dahlbacka, professor i kyrkohistoria, Åbo

Innevarande år har det förflutit 500 år sedan reformationen började. Den 31 oktober 1517 framlade nämligen Martin Luther sina 95 teser mot avlatshandeln inom den katolska kyrkan och den dagen har därför i regel betraktats som reformationens födelsedag. Av den anledningen firar vi detta år som ett reformationens minnesår. Man tror att det var på porten till slottskyrkan i Wittenberg som Luther spikade upp sina teser och i det stora hela kom just Wittenberg – där Luther bodde och arbetade – att bli ett viktigt centrum för reformationen.

Därför ordnas under detta år olika aktiviteter och evenemang där. Men överallt i de lutherska kyrkorna runtom i världen ihågkommer man Luther och hans reformatoriska gärning. Så sker också i vårt land. För Evangeliföreningen som under hela sin existens mycket starkt har velat slå vakt om det reformatoriska arvet är detta minnesår ett viktigt år. Föreningen kommer på olika sätt i sin verksamhet att lyfta fram reformationen och dess betydelse. Så sker också vid årsfesten som denna sommar hålls i Vörå.

”Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd i dag”, är ett välkänt citat som tillskrivits Martin Luther. När man därför ville göra ett minnesmärke över att 500 år har förflutit sedan den lutherska reformationen valde man att skapa en trädgård i Wittenberg, där just de olika träden spelar en viktig roll. Intitiativet till trädgården togs av Lutherska Världsförbundet.

Trädgården började anläggas redan år 2008, eftersom man hade utlyst dekaden 2008–2017 som en jubileumsdekad, där varje år har ett speciellt tema med anknytning till reformationen. Grundstenen för trädgården lades i september 2008 och det första trädet planterades den 1 november 2009. Tanken är att det skall planteras 270 träd i själva trädgården och ytterligare 230 träd på andra ställen i Wittenberg. Det betyder att det sammanlagda antalet träd kommer att bli 500, något som ska symbolisera reformationens 500 år.

Träden planteras av kyrkor och organisationer runtom i världen, framför allt av lutherska kyrkor. Också Luthers 95 teser ihågkoms genom att just det talet återkommer i olika mått i trädgården. Trädgården är planerad så att den ska ge intryck av en fortgående kommunikativ process. Den är förenad med omgivningen genom ett flertal stigar och alléer, som symboliserar de impulser som genom Luthers reformatoriska gärning har gått ut till staden, regionen, landet och i slutändan till olika delar av världen. För att betona trädgårdens internationella prägel härstammar de träd som har planerats i trädgården från fem olika kontinenter.

Det som jag tycker att är särskilt intressant är att trädgården har formen av en elips och de centrala delarna av den bildar en Lutherros. Alla planteringar, gångar och stenläggningar i centrum av trädgården bidrar nämligen på sitt sätt till att både genom färg och form gestalta ett jätteemblem som har formen av den symbol – den så kallade Lutherrosen – som Luther själv skapade och som han menade att utgjorde en sammanfattning av hans teologi. Han beskriver rosen på följande sätt:

Först skall det vara ett svart kors på ett hjärta, som har sin naturliga färg, för att jag skall påminnas om att tron på den korsfäste gör oss saliga. Ty om man av hjärtat tror, blir man rättfärdig. Såsom nu korset är svart, så plågar det och skall även göra ont, men det lämnar hjärtat i sin naturliga färg och fördärvar icke naturen, d.v.s. dödar icke utan gör snarare levande. Ty den rättfärdige skall leva av tron, men i tron är jag korsfäst.

Men hjärtat skall sitta mitt i en vit ros som symbol för att tron ger glädje, tröst och frid – den sätter kort sagt den troende i glädjens vita ros. Tron ger inte den frid och glädje som världen ger. Därför skall rosen inte vara röd utan vit, ty den vita färgen är alla saliga andars och änglars färg. Rosen skall stå i ett himmelsblått fält som symboliserar att glädjen i anden och tron är en början på den kommande himmelska glädjen.

Den är redan nu en del av tron, som i hoppet griper om det man ännu inte ser. Och runt detta fält finns en gyllene ring som ett tecken på att saligheten i himmelen är evig och utan slut, och därtill mer värd än all jordisk glädje, precis som guldet är den allra ädlaste och dyrbaraste av metaller.

Lutherrosen har i olika sammanhang använts som logo inom Evangeliföreningen. Också i den logo som föreningen använder under jubileumsåret finns Lutherrosen med. Det som denna symbol vill påminna oss om är att vi har ett viktigt arv att förvalta. För Luther var rosen framför allt en Kristussymbol.

I den fanns innefattat allt det som vi som kristna äger och har i vår kristna tro. Må därför reformationens minnesår framför allt få bli en påminnelse om detta. Att slå vakt om det reformatoriska arvet handlar sist och slutligen om ingenting annat än att vi låter Lutherrosens budskap integreras i vårt liv så att Kristus och hans gärning blir stor och viktig för oss.

När vi därför under året i olika sammanhang ser Lutherrosen så får vi påminnas om just detta. Vi får också hoppas och be att årsfesten i Vörå, där temat är Nåd i Kristus, får bli ett starkt vittnesbörd om Kristusrosen, så att dess skönhet och vällukt blir uppenbar för alla festbesökare. Det är nämligen som Lina Sandell skriver i en av sina sånger i Sionsharpan:

Den rosen i Saron, min Frälsare god,

har aldrig i världen sin like.

Må därför vi akta hans kors och dyra blod

långt mer än ett konungarike!

(Sionsharpan 231:4)