Sändebudet nr 8 / 2017, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, Åbo

För några månader sedan samtalade jag med Martti och Soili Haverinen, pastorspar vid Lutherkyrkan i Helsingfors. Orsaken till samtalet var egentligen själva kyrkan – närmare bestämt hur den hade ”återuppstått” – och den som känner till storyn vet att den är fascinerande.

Det jag ändå minns allra bäst från vårt samtal är något som Soili sade och som inte alls hade med kyrkans förflutna att göra. Hon sade att hon hade kommit fram till att urbanisering och sekularisering inte nödvändigtvis alls hör ihop. Hon påstod med andra ord att människor i storstäder inte per automatik är mindre religiösa än andra.

Påståendet satte åtminstone i viss mån mina invanda föreställningar på prov. Den något stereotypa uppfattningen av själva stadsmiljön, med allt vad den innebär, som ett hot mot kristen tro bygger jag för egen del inte så mycket på egna erfarenheter, trots att jag hela mitt liv har bott i vad som ur finländskt perspektiv får betraktas som en storstad.

Snarast hämtar föreställningen sin näring ur vad jag uppfattar vara ganska allmänt spridda åsikter, som inte sällan vädras just i sensommartider när unga människor står i beråd att flytta hemifrån för att påbörja eller återuppta sina studier. ”Akta dig för storstaden så att du inte förlorar din tro”, lyder de mer eller mindre förtäckta förmaningarna.

På motsvarande sätt menade Soili att hon tidigare hade tagit för givet att flyttrörelser till, och liv i, storstäder per automatik leder till ökat förvärldsligande. Efter en månad i New York – en storstad i ordets egentliga bemärkelse, där hon tillsammans med Martti gick en intensivutbildning i kyrkplantering – hade hon ändrat åsikt.

Varningsorden, hur de än formuleras, är självklart välmenande och värda att tas på allvar. Utan tvekan finns det sådant här i världen som uttryckligen går emot Guds ord, och sådant gör vi bäst i att hålla oss borta ifrån. Men sekulariseringen och angreppen på vår tro ser inte skillnad på stadsmiljö och landsbygd – i den meningen är vi som kristna inte mer ”skyddade” om vi bor ute på landet. Så förstår jag Soilis tanke.

C. S. Lewis låter i sin bok Från helvetets brevskola en demon komma till tals: ”Det är komiskt att iaktta hur mänskorna alltid föreställer sig att vi sysslar med att fylla deras sinnen med det ena eller det andra; i själva verket utför vi vårt bästa arbete genom att hindra vissa saker från att få insteg i deras sinnen.”

Och Magnus Malm skriver i en kommentar till detta citat i sin bok Som om Gud inte finns: ”Det är inte den kritiserade tron som sekulariserar oss, det är den icke-praktiserande tron. Det är den bön jag inte ber. Det är de bibeltexter jag inte återvänder till. De är den mässa jag inte deltar i. Det är alla de områden av världen som undantas från ett kristet perspektiv.

Detta handlar inte, som man kanske kunde tro, eller felaktigt vrida det till, om en på prestationer baserad tro – en kapplöpning där antalet böner eller gudstjänstbesök räknas oss till godo. När Jesus lär sina lärjungar att be, understryker han att det inte är mängden ord som är det viktiga.

Inte heller handlar det om att vi, av rädsla för att mista vår tro, måste välja bort eller sky alla de sammanhang som inte kan betecknas som uttalat kristna – hur skulle vi då kunna vara de ljus och det salt som vi uppmanas att vara och som världen så desperat behöver? Visst kan fotboll, studier eller arbete bli avgudar i vårt liv, men vi skall inte undvika dessa områden bara för att risken finns. Vi är ju kallade att leva i världen.

Poängen är istället att inte glömma att umgås med Gud – genom bön, bibelläsning, brödsbrytelse och brödragemenskap – även de stunder när detta känns tradigt. Många är de vittnesbörd som genom historien pekat på välsignelsen av rutin, vana och upprepning när det kommer till kristenlivet.

Det är inte något av kristendomens så kallade B:n som i sig frälser men det är genom dem som vi får vara i kontakt med den Gud som frälser och som därför borde ha högsta prioritet. Vi kan själv tillåta dessa inslag att ”få insteg i våra sinnen”, och på så sätt minimera risken att något annat blir det viktigaste i vårt liv. Just den risken finns nämligen såväl i staden som på landsbygden.