Sändebudet nr 12 / 2019, ledare

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

Så länge hemmafronten håller lyder titeln på den bok som kan betecknas som det senaste tillskottet i historieskrivningen över SLEF. Boken i fråga är missionsledare Brita Jerns avhandling för doktorsgraden i ämnet kyrkohistoria vid Åbo Akademi, vilken hon också framgångsrikt försvarade fredagen den 22 november 2019.

Huvudrubriken antyder det som underrubriken ett studium av understödjarkåren för Svenska Lutherska Evangeliföreningens missionsarbete i Kenya åren 1963–2000 förtydligar, nämligen att undersökningen riktar strålkastarljuset på Kenyamissionens understödjarkår i Evangeliföreningen. Understödjarkårens avgörande betydelse för missionsarbetet kan knappast uttryckas tydligare än vad huvudrubriken gör.

Orden Så länge hemmafronten håller tillskrivs missionär Gustav Norrback, som nog visste vad han talade om.

Uttrycket ”så länge hemmafronten håller” är nämligen hämtat ur ett av de brev som han skrev efter sin ankomst till Kenya hösten 1963. I sin helhet lyder citatet enligt följande: ”Vi tackar för alla upplysningar angående verksamheten där på hemmafronten. Vi vet att linjen håller bara så länge hemmafronten håller. Herren är dock bakom, enligt sitt ord. Vi är i Hans tjänst”.

Ur ett vetenskapligt perspektiv ligger avhandlingens värde framför allt i att den lyfter fram en i den tidigare forskningen ofta förbisedd grupp av människor. Hemmafronten syftar här nämligen inte främst på föreningens ledande aktörer eller missionärer, utan på missionsvännerna på gräsrotsnivån, vars samtliga namn och totala antal det är svårt eller omöjligt att närmare peka ut. Sannolikheten är dock stor att du som läser detta är en del av denna hemmafront.

Även ur ett kristet perspektiv finns det ett värde i att framhålla denna grupp medarbetare, som mer allmänt får representera alla dem vars bidrag till Kristi rikes utbredande, traditionellt sett kanske tagits för given och därför inte tilldelats något spaltutrymme. Eller av andra skäl – och mer eller mindre uttalat – inte värderats lika högt som andra.

I protestantiska sammanhang är det kanske framför allt prästen som av gammalt innehar en särskild status i församlingen. Utifrån det som Håkan Sunnliden skriver om (det särskilda) prästämbetet i Sändebudet 11/2019 är denna inställning visserligen förståelig: ”Det finns ingen människa, vare sig man eller kvinna, som har ’rätt till ämbetet’. Vi talar inte om ett jobb bland andra jobb. Den som tar emot prästvigningens gåva väljs, vigs och insätts i sin tjänst.”

Prästämbetet är med andra ord mer ansvarsfullt än vad man idag ofta låter påskina. Däremot skiljer sig prästämbetet till sitt värde inte från annat kristet arbete, något som också Sunnliden slår fast: ”till sitt väsen kan ämbetet [det särskilda prästämbetet] aldrig vara något annat än Kristi ämbete. Det är i högsta grad ett tjänande ämbete.” Beskrivningen torde kunna tilldelas var och en uppgift som syftar till att främja Guds rikes framväxt. Allt sådant arbete är tjänande till sin karaktär.

Att fästa blicken på missionsarbetets hemmafront kan därför påminna oss om att det kristna arbetet inte på långt när begränsas till prästyrket – det som vi i teologiskt språkbruk brukar kalla för det särskilda prästämbetet – utan minst lika mycket rymmer det vi kallar det allmänna prästadömet.

I föreningar såväl som i församlingar finns det behov av och utrymme för långt fler uppgifter, gåvor och kallelser, utan att någon enda av dessa behöver upphäva de andra. Vi gör oss själva och vårt sammanhang en björntjänst om vi enbart fokuserar på och premierar ett fåtal av dessa.

Föreningar och församlingar gör tvärtom gott i att fråga sig om olika gåvor i tillräcklig grad uppmuntras och om nya initiativ tillräckligt understöds. Där sådant nytänkande ges utrymme kan resultatet vara avgörande. Som Brita Jern med sin undersökning visar, var det nämligen till följd av att SLEF inledde missionsarbetet i Kenya som understödjarkåren i Finland upplevde ett påtagligt uppsving.

Det nya missionsfältet blev en identitetsskapande faktor som i sin tur ledde till uppkomsten av en rad nya verksamhetsformer i hemlandet. På så sätt var det inte bara hemmafronten som var viktig för missionsarbetet, utan också missionsarbetet var viktigt för hemmafronten.