Sändebudet nr 10 / 2019, ledare

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Vad är en människas insats värd? Den frågan har – måhända vid sidan om osedvanligt goda finländska fotbollsprestationer – varit ett av de större samtalsämnena under den inledande hösten. Bakgrunden är det faktum att Postens VD Heikki Malinen med sina inkomster på 82 000 euro per månad tjänar närapå 40 gånger så mycket som den genomsnittliga knegaren i företaget – en självklarhet enligt vissa, en absurditet enligt andra.

Som det mesta här i världen är även den här saken flerbottnad, vilket har varit uppenbart i den diskussion som uppstått till följd av nyheten.

Ja, det är säkert sant att man för att rekrytera driftiga personer till höga poster måste vara beredd att betala ut saftiga ersättningar – men är detta då inte en indikator på att allt sist och slutligen handlar om enbart pengar?

Och visst, nog kan man ärligt ställa sig frågan huruvida en viss persons arbetsdag faktiskt kan värderas mer än det som en kollega hinner med under en hel månad, men samtidigt vet vi att åtminstone en liten del av denna upprördhet bottnar i missunsamheten gentemot dem som har det bättre ställt – ja, kanske skulle jag själv helst av allt vilja sitta på denna de mest välbeställdas piedestal?

Glädjande nog är vi kristna inte utelämnade till oss själva när det gäller förhållandet till pengar, i och med att Jesus regelbundet undervisade om detta ämne. Och det är knappast förvånande. Det brukar hävdas att pengar, sex och makt är de tre stora grundfrestelserna till missbruk för människan, och det är kanske ingen slump att just pengarna intar tätpositionen i denna oheliga treenighet.

Ett av dessa Jesu undervisningstillfällen sker i anslutning till offerkistan vid kvinnornas förgård (se Mark 12:41–44). Många rika gav mycket, medan en fattig änka lade två slantar av den allra minsta valören. Det blev bokstavligt talat inget klirr i kassan när kvinnans tunna kopparmynt singlade ner i kistan. Och så kommer Jesu till synes verklighetsfrånvända slutkläm: Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt som hon hade att leva på.

Guds rike är ett paradoxernas rike. Om det vittnar inte minst ovan nämnda bibeltext. Och det tvingar oss – såväl som enskilda kristna och som en kristen förening – att fundera över vad som i det långa loppet egentligen har betydelse. Kan det vara så att det vi mänskligt sett tenderar att fästa stor uppmärksamhet vid – det må vara pengar eller någonting annat yttre – sist och slutligen inte är det allra viktigaste?

Vi lever i en tid då många församlingar och kristna organisationer tvingas ”krympa kostymen” för att anpassa sig till en ny tillvaro med betydligt mindre inkomster än vad som har varit fallet tidigare. För SLEF:s del är ekonomin på inget sätt guld och gröna skogar, men sedan de svåra åren i början av 1990-talet har föreningen ändå klarat sig förhållandevis väl – detta är ett ämne för stor tacksamhet till Herren.

I SLEF:s målsättningsparagraf nämns att föreningens syfte är att verka för evangeliets sak ”i förtröstan på Guds nåd och bistånd”. Det är gott att ordningsföljden är denna – först nåden, sedan biståndet. För vi vet att det långsiktiga resultatet av vårt arbete, den eviga välsignelsen, är något som vi själva inte förfogar över eller kan frammana – till det räcker inte euro och cent, till det behövs Guds nåd.

Och kanske närmar vi oss där hemligheten bakom Jesu kommentar om änkans gåva. Det lilla och anspråkslösa, som kanske inte ens givaren själv vågar tro särskilt mycket på, kan av Gud välsignas till att bära rik frukt. Med den vetskapen får vi ödmjukt fortsätta att verka i såväl smått som stort på Herrens åkertegar.