Sändebudet nr 4 / 2020, ledare

David Forsblom, SLEF:s förlagschef, Vasa

Den observanta Sändebudet-läsaren kan under vårvintern ha noterat en språklig groda på tidskriftens annonssidor, när SLEF:s kommande årsfest i Pedersöre i en annons hade försetts med temat ”Känn igen oro”. Formuleringen var språkligt sett helt korrekt, även om det tänkta temat – ”Känn ingen oro” – onekligen upplevs som avsevärt mer hoppingivande.

Under vårvintern 2020 har vårt land – ja, egentligen hela vår värld – på ett sällan skådat sätt drabbats av påtaglig oro. Coronapandemin har när denna text skrivs varit det stora – för att inte säga det enda – samtalsämnet under ett par veckors tid, och ingenting tyder väl på att viruset skulle vara passé när detta nummer kommer ut.

Tankarna går till en tsunamivåg. Till följd av en jordbävning ute till havs drar sig vattenmassorna bort från kusten, för att sedan slå tillbaka – med vilken kraft och med vilka påföljder är svårt att exakt veta på förhand. Men man anar sig till att det som bevittnas markerar en vändpunkt, någon form av paradigmskifte – att det finns ett före, och att det kommer att finnas ett efter.

Oron med anledning av coronaviruset, och de yttringar som följer i kölvattnet av denna, syns här och var: i tomma butikshyllor, i ministrarnas sammanbitna ansikten och i dystra ekonomiska rapporter. För att inte tala om den vånda som sjukdomen i sig frammanar, både för den egna hälsan och för nära och kära. Oron, den känner vi verkligen igen.

Trots rådande omständigheter får vi än en gång fira påsk. Eller ska vi uttrycka oss på ett annat sätt: Mitt i en tillvaro som just nu är så synbart präglad av syndafallets följder, får vi glädjas över att Jesus Kristus en gång för alla har vunnit seger över synden, döden och djävulen. Det finns hopp för tiden, det finns hopp för evigheten.

Det sägs att en av många bidragande orsaker till kristendomens snabba expansion i det sönderfallande romerska riket hade att göra med kristnas agerande när den så kallade antoninska pesten, den för övrigt första dokumenterade pandemin i mänsklighetens historia, bröt ut år 165. Medan Klaudios Galenos, en av läkekonstens historiska giganter, såg till att sätta sig själv i säkerhet, valde de kristna en annan väg: Stadigt förankrade i det himmelska hoppet utsatte de sig för livsfara när de tog sig an att hjälpa dem som drabbats av sjukdomen.

Följderna av de kristnas agerande blev för det första, och paradoxalt nog, att de genom sin snabbt vunna immunitet mot sjukdomen i högre grad än andra överlevde. För det andra ledde det till att kristendomen, när pandemin hade upphört, snabbt växte – den självutgivande kärlek man hade sett i de kristnas agerande var naturligtvis attraktiv.

Vilka lärdomar kan då vi dra från den tidiga kristna kyrkan för den tid som nu är? Månne inte den gamla beprövade devisen ora et labora – bed och arbeta – för oss i rätt riktning.

Vi får be om förbarmande för vår värld. Vi får be om vishet för dem som fattar beslut. Vi får be att Gud skulle vända det svåra som vi nu upplever till något gott – att nåden skulle få bli synlig i nöden, så att människor fick upp ögonen för Jesus som Frälsare och Herre.

Och vi får på det sätt vi kan arbeta och verka för det goda. Vi får dela med oss av det vi har anförtrotts, av såväl materiellt som andligt kapital – här har vi anledning att vara kreativa. Och samtidigt får vi också komma ihåg att ta emot hjälp av andra när så behövs.

I allt får vi påminna varandra om de ord som Jesus sade till sina lärjungar kvällen innan hans lidande skulle påbörjas: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig (Joh 14:1). I en värld som vacklar behöver vi den klippa som består.