Sändebudet nr 3 / 2020, ledare

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

”Över 30-åringar är den åldersgrupp som oftast blev medlemmar i kyrkan”. ”Färre gick ur kyrkan än 2013 och 2014”. ”Fyra miljoner hör till kyrkan”. Citaten är rubriker lånade från Kyrkpressens hemsida och handlar om kyrkotillhörighet de senaste åren.

Ser man bara till rubrikerna kan man tycka att situationen inte är så nattsvart. Dessvärre förmår inte ens välmenande rubriker dölja den bakomliggande och betydligt dystrare sanningen, som vi alla känner till vid det här laget.

I mina mer likgiltiga och mindre stolta stunder rycker jag kanske på axlarna åt de sjunkande medlemssiffrorna och konstaterar att kyrkan nu bara skördar vad den sått. I de stunder jag förmår uppbåda ett frommare förhållningssätt kan jag konstatera att antalet namn på papper inte är det avgörande för Gud. Och att inte heller kristendomens förmåga att påverka samhället är avhängigt antalet människor som formellt hör till kyrkan.

I ännu mera försonliga stunder kan jag rentav slås av tanken att även orsaker, som inte har direkt med kyrkan att göra, antagligen har sin andel i medlemssvinnet. Alltså att det dystra resultatet inte uteslutande är självförvållat utan också har sin grund i – och därmed vittnar om – stora samhällsomvälvningar.

Det är i sådana stunder som insikten också ges tillfälle att växa. Jag inser att det inte bara är evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som står inför stora utmaningar. Samma utmaningar kommer med stor sannolikhet också att drabba oss som väckelserörelse och enskilda kristna. Eller att de redan har gjort det.

Det viktiga blir då varken att älta det som har varit eller att stirra sig blind på medlemsstatistiken. Den kommer nämligen oundvikligen att fortsätta sjunka. Det viktiga blir istället hur vi väljer att förhålla oss till och ta oss an de nya omständigheterna.

Just dessa frågor tangerar Hanna Salomäki i sin läsvärda artikel Kirkon ja kristinuskon asema Suomessa 2020- ja 2030-luvuilla som publicerades ifjol (och som finns att läsa på nätet). Hon antyder att de evangelisk-lutherska kyrkornas historiskt sett starka ställning i Norden kanske har medfört en lättja när det gäller att utveckla verksamheten och att visa intresse för sina medlemmar.

Härvidlag kan man fråga sig om de realiteter som väckelserörelsernas haft att kämpa med kan visa sig vara till deras fördel i de förändrade omständigheterna. Det faktum att väckelserörelserna redan från början har verkat i något slags ”underdog-position” kanske kan visa sig vara en värdefull erfarenhet.

Och det faktum att de i mångt och mycket har kunnat verka tack vare sina medlemmars generositet och beredvillighet att hjälpa är kanske ett arv värt att påminna sig om och försöka hålla vid liv. Allas insatser och bidrag är värdefulla.

Salomäkis slutkläm och budskap är intressant: ”Det som framträder som en viktig faktor, när kyrkan stöter på förändring, är mod. Det avgörande är att man i den föränderliga situationen inte säckar ihop och blickar tillbaka på hur kyrkan hade det förr och hur allt var bättre då. Istället bör man erkänna att läget är vad det är och i den rådande religiösa verkligheten söka de bäst fungerande kanalerna för att hitta fram och nå ut till människor, så att evangeliet må spridas.”

Bland annat betonar Salomäki vikten av ett utåtriktat arbete och av att försöka nå ut till den yngre generationen. Kanske är uppropet på SLEF-ungdoms Instagram-flöde i början av februari ett exempel på ett sådant modigt och fördomsfritt sätt att nå ut.

Med frågan En uppgift för dig? uppmanas nämligen alla hugade att höra av sig och tillsammans med SLEF:s ungdomssekreterare diskutera vilka gåvor de har som kunde komma till användning i Guds rike.

Bakom frågan ligger den uttalade övertygelsen att Gud har gett oss alla gåvor med vilka vi kan tjäna Honom och vår nästa. Samt medvetenheten om att vi alla behövs.