Sändebudet nr 5 / 2020, ledare

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker S:t Karins

I skrivande stund har jag nyss varit på gudstjänst. ”Varit” är förstås att ta i. Att lyssna till live-streamad gudstjänst, utförd och inspelad av högst tio personer i en närbelägen kyrka är inte en aktivitet som kräver enorm medverkan från åhörarna. I mitt fall begränsar sig deltagandet till att, tillsammans med knappt tvåhundra andra uppkopplade, mumlande stämma in i de gemensamma bönerna och bekännelserna.

Resten av min uppmärksamhet riktar jag på att fundera på om det finns något slags långsökt ironi i det faktum att söndagens tema lyder ”Uppståndelsens vittnen” och att årgångens predikotext handlar om att endast sju lärjungar fick se den Uppståndne vid Tiberiassjöns strand. Som om även lärjungarna hade haft att förhålla sig till vissa restriktioner vad gäller sammankomster.  

Corona-virusets inverkan på kristen verksamhet är påtaglig och begränsar sig inte till de veckovisa gudstjänsterna. Häromveckan gick flera väckelserörelser ut med information om att de ställer in sina viktigaste sommarmöten. Församlingar låter meddela att de skjuter upp sina konfirmationsläger och/eller ersätter dem med distansundervisning. Och hur sommarens verksamhet ser ut för Evangeliföreningens del är än så länge oklart.

Vad är väl en skriftskola – eller en sommar för den delen – utan läger? Ett nästan unikt särdrag för de nordiska väckelserörelserna är ju de möten, läger och samlingar som äger rum just på sommaren! Och framför allt, vad är väl ett liv som kristen utan samhörighet med andra kristna? Var det inte just i skriftskolan vi fick lära oss att brödragemenskapen – ett av de fyra B:na i Apg 2:42 – är en omistlig del av kristenlivet? Det är som om viruset hade inkräktat på självaste livsnerven i kristenheten – på ett av dess mest uppskattade kännetecken – den kristna gemenskapen.

Hur tråkigt det än är med inställda sammankomster, begränsar sig kristen gemenskap lyckligtvis inte till fysiska möten. Ett ypperligt exempel på detta, som tål att lyftas fram, är de streamade ungdomssamlingar som SLEF-ungdom, tillsammans med ett antal andra kristna aktörer i Österbotten, producerar till glädje för hundratals åhörare. Läs mer om dessa samlingar i detta nummer av Sändebudet.

Vidare är kristen gemenskap inte i första hand gemenskap med andra troende utan gemenskap med den Uppståndne själv (läs gärna texten ”En unik gemenskap” på slef.fi). Den gemenskapen rår inga virus i världen på. Vår gemenskap med andra kristna bygger alltid på det som Kristus är och har gjort. Det är som Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Liv i gemenskap: ”Vår gemenskap bestämmes uteslutande av vad Kristus gjort med oss båda. [...] Vi är bröder blott genom Kristus, men just detta gör vår gemenskap fast, nu och i evighet.”

Citatet påminner dels om att grundbulten i kristen gemenskap alltid måste vara det som Kristus har gjort för och med oss. Men citatet antyder också ett tidsperspektiv som avslöjar något avgörande om den kristna gemenskapen. Gemenskapen begränsar sig inte till nu levande kristna bröder och systrar, utan sträcker sig såväl bakåt som framåt i tiden och innesluter troende som gått före oss och troende som kommer efter. Denna ”föreställda gemenskap” – för att använda ett begrepp från historievetenskapen – utgör en långt större gemenskap än någon annan.

Inte heller behöver vi som kristna låta oss begränsas av att vi inte för stunden kan samlas. På en av de stora fanerskivor som omger byggnadsarbetena vid salutorget i Åbo, har Åbo stad låtit trycka upp en plansch med texten: ”Le, din glädje smittar! Även på långt håll.” Det är förstås en ordlek som anspelar på kampen mot Corona. Men byter man ut det inledande L:et mot ett B får man en minst lika aktuell uppmaning till var och en kristen. I en tid när ett av de fyra B:na – brödragemenskapen – delvis är satt ur spel, torde vi ha mer tid än vanligt att ägna oss åt bön. Och antagligen större anledning. Mumlande eller med tydlig röst.

För att återvända till söndagens predikotext, är den misstänkta ironin kanske sist och slutligen inte så långsökt. I första årgångens evangelietext för samma söndag finner vi lärjungarna samlade ”bakom reglade dörrar av rädsla för judarna”. Att kunna samlas var med andra ord ingen självklarhet för de första kristna heller. Deras rädsla för judarna övergick så småningom i en lika befogad rädsla för romarna.

Kanske kan denna insikt på ett märkligt sätt göra oss delaktiga i den verklighet som i alla tider har hört till kristenlivet, åtminstone för vissa lemmar av den kristna kroppen. På samma sätt som de första kristna endast med stor möda hade möjlighet att samlas, finns det även i dag otaliga kristna som samlas med risk för sina liv. Och i deras fall är det inte Corona-viruset som utgör faran. Kanske kan denna insikt väcka hos oss en omsorg och ett medlidande. Samt en tacksamhet för de möjligheter vi i vanliga fall trots allt har att samlas, och som vi nu lärt oss att uppskatta.