SaligprisningarnaNär Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Då började han tala och undervisa dem:

”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn. Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er."  (Matt 5:1–12)

Allhelgonahelgen möter oss med ett brett register av känslor, tankar och bilder som flimrar förbi. Där finns lovsången och glädjen i himlen, de sköna himmelska visionerna om renhet, helhet och fullkomlighet. Vi tänker på helgonen, de heliga, de som dött i tron på Herren Kristus och nu är hemma hos Gud, som slutat kampen, kommit hem, funnit vila.

Samtidigt står vi i höstmörkret och tänder ljus vid våra käras gravar. Vi minns dem. Med saknad och sorg.  Ljuset vi tänder är inte bara ett minnesljus, det påminner oss också om Guds ljus. Det finns inte ett mörker så kompakt eller så djupt att inte Guds ljus skulle kunna lysa in och trösta i sorgen, ge hopp om krafter och morgondag.  

Det finns en tröst i de här enkla handlingarna. Det finns en tröst i att tillsammans fira alla helgons dag. Gå tillsammans i sorgen och minnas.  Ur detta växer tacksamheten fram. Tacksamhet över gemenskap och kärlek som livet gav. Det finns en tröst nedlagd i det vi gör tillsammans i allhelgonatid.

Alla helgons dag påminner oss också om det kristna hoppet. Vi påminns om himlen, kroppens uppståndelse och det eviga livet. Ibland kanske vi ger den här trösten till varandra alltför automatiskt och ogenomtänkt. Utan att tänka på att den vi vänder oss till med våra tröstande ord helst ville ha den där kära handen att fatta eller den trygga famnen att omslutas av och inte löften om ett gott liv i en annan värld.

Vi får också minnas att det kristna hoppet inte är bara vackra och tomma ord utan verkligen ett levande hopp. Ett verkligt hopp. Det kristna hoppet är inte något avlägset, fjärran och flummigt. Det knyts till Jesus. Petrus skriver i sitt första brev:

I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. (1 Petr 1:3–4)

Det kristna hoppet är ett levande hopp därför att Jesus lever. Han som är Guds son, som gått ut ur sin grav är den som levande och uppstånden möter oss på djupet i vårt väsen. Han ger oss det som är mer värt än det här livets växlingar, osäkerhet och ofullkomlighet. Han är vårt liv.

Det liv Jesus ger når sin fullhet i himlen. Därför är det kristna hoppet inget att vifta bort eller förakta, utan något att akta och vårda och gömma djupt i hjärtat. Det är något fast och säkert. Det är ingen billig tröst Gud Fader lagt ner i det Jesus vunnit åt oss.  

Bibeln talar också om en annan sorg än den att sörja någon som gått bort. Det finns en sorg över egen ofullkomlighet, svaghet och brist. Vi sörjer över våra misslyckanden. Vi sörjer över vår synd. Vi sörjer över allt vi försummat. Vi vill så väl och så mycket, men det år så lite vi förmår. Så ofta vi misslyckas, så mycket vi försummar.

Det är en stor tröst att minnas att det är just till dem som ser sin synd och sina brister som Jesus riktar sig i bergspredikans saligprisningar. Han riktar sig till dem som sörjer över sina brister. Det är dem han kallar saliga. De som lider brist, de som är fattiga i anden, som sörjer, hungrar och törstar. In i deras brist kommer Jesus med sin hjälp, kraft och förlåtelse.

När vi sörjer över vår synd får vi se på Jesus som är syndares Frälsare. Vi får vända oss till honom som redan hjälpt oss genom det han fullbordat på korset. I nödsituationer brukar vi säga till varandra: ”Hjälp är på väg”. I Kristi kyrka får vi säga: ”Hjälpen finns redan”. Jesus har redan gett oss allt det vi behöver.

Saligprisningarna är skrivna i presens. ”Saliga är ni”, säger Jesus. Saliga redan nu. Saliga i Jesus. Att vara salig är nåd i nuet. Guds nåd i nuet. Inte bara sedan en gång utan redan nu. För den som sörjer över sin synd finns trösten och förlåtelsen redan tillreds. Den stora trösten är att vi är saliga i Jesus.

Stefan Erikson,

 kaplan, Esse

*

(Sändebudet 11/2011)