De-vise-mannen-hos-JesusNär Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, då kom vise män från Östern till Jerusalem och frågade: "Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom." När kung Herodes fick höra det blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, för så är skrivet genom profeten:

Du Betlehem i Juda land,
du är alls inte minst bland Juda furstar,
för från dig ska utgå en furste
som ska vara en herde för mitt folk Israel."

Då kallade Herodes i hemlighet till sig de vise männen och frågade noga ut dem om tiden då stjärnan hade visat sig. Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: "Gå och sök noga efter barnet. När ni har funnit det, meddela då mig så att också jag kan komma och tillbe det."

De lyssnade till kungen och gav sig i väg. Och stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över platsen där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av mycket stor glädje, och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad honom, och de öppnade sina skattkistor och bar fram gåvor till honom: guld, rökelse och myrra . Och sedan de i en dröm blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. (Matt 2:1–12)

I denna starka missionstext berättas om vise män från Östern som fick möta Herren Jesus. Vilka de var vet vi inte med säkerhet. Möjligen var de stjärntydare, som genom Israels fångenskap i Österlandet Babylon hört löftena om Messias. Möjligen var de, såsom Luther föreslår, Ismaels ättlingar som ända från Abrahams dagar bevarat uppenbarelsen om Messias.

Hur som helst hade de fått en uppenbarelse av Gud själv att judarnas konung Messias var född. De hade "sett hans stjärna gå upp".

Detta ger oss en viktig lärdom. Missionen är Guds egen mission. Det är Gud själv som är subjektet i missionen, och han förmår verka bland folken långt innan vi når ut med evangelium. Han är inte beroende av oss, finns det inte budbärare kan han använda andra medel – till och med himlakroppar – för att uppenbara sig själv.

Att missionen är Guds mission vittnar även fortsättningen av texten om, genom det att Gud leder de vise männen fram till mötet med Frälsaren Jesus, trots fördomarna hos dem själva och trots motståndet och falskheten hos kung Herodes.

De vise männen gav sig alltså iväg. De följde stjärnan under sin säkert långa och mödosamma resa. De var tydligen uppriktiga sanningssökare som så småningom fann Frälsaren Jesus, enligt hans eget löfte ca 30 år senare: "sök och ni ska finna" (Matt 7:7).

Men innan de vise fann Jesus blev de avklädda på allt sitt eget, all förtröstan på egen prestation och värdighet.

Texten berättar inte alla detaljer hur det gick till. Försvann stjärnan när de visa männen närmade sig Israels land och Judeen? Eller var det så att de vises egna fördomar och föreställningar om judarnas konung samt deras eget förnuft fick övertaget, så att de inte längre brydde sig om att noggrant följa stjärnan?

Var annars skulle nämligen judarnas konung då födas, om inte i den stora och präktiga huvudstaden Jerusalem, där världsliga kungar tidigare hade växt upp och där Gud själv hade sin boning i templet?

När de vise männen kom till Jerusalem var stjärnan åtminstone försvunnen och ingen nyfödd konung stod att finna, inte ens i kungapalatset. Deras föreställningar och fördomar krossades, kanske även allt deras hopp. Vad skulle de nu ta sig till?

Men Gud övergav inte sanningssökarna. Med översteprästerna, de skriftlärda och kung Herodes som sina redskap, föreläste Gud ur skriften för dem: Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste som ska vara en herde för mitt folk Israel. (Matt 2:6, Mika 5:2)

De vise männen trodde på löftet i Ordet och de fortsatte sin vandring mot den fattiga småstaden Betlehem. Och vad hände?

Jo, stjärnan fanns igen framför dem. När de fick syn på den igen "fylldes de av mycket stor glädje". Gud hade inte övergivit dem! Profetorden i Mika höll på att gå i uppfyllelse mitt framför deras ögon. Nu fanns det hopp!

Månne inte deras steg blev flera centimeter längre när de i glädje, förundran och förväntan ivrigt skyndade sig framåt mot Betlehem. Stjärnan visade vägen för dem, ända fram till dörren som ledde in till Jesusbarnet.

Sanningssökarna fann verkligen Sanningen själv, Jesus Kristus. Han fanns där i all ringhet och enkelhet, efter födseln lagd i en krubba. Lite tidigare skulle de knappast ha insett vem barnet var. Men Gud hade gjort sitt verk i dem, krossat alla vanföreställningar och gjort dem ödmjuka nog att falla ner på sina knän och tillbe den nyfödde konungen, Guds egen Son, världens Frälsare.

De trodde uppenbarelsen som Gud givit dem genom stjärnan och genom sitt eget Ord ur profeten Mika.

Alla i vår text trodde inte Guds Ord. Så gjorde inte kung Herodes, inte ens översteprästerna och de skriftlärda, som minsann kunde skriften. Jesus förblev för dem en stötesten och en klippa till fall. Även för de vise männen var Guds plan till en början en dårskap. (Jfr 1 Kor 1) Men Gud öppnade deras ögon så att de förstod Guds hemliga, men uppenbarade vishet.

Guds dårskap blev för sanningssökarna "Guds kraft till frälsning" (Rom 1:16) eftersom de trodde Guds Ord. Så förenade sig de vise männen med skaran av budbärare som tillsammans med julnattens änglakör, markens herdar och Simeon och Hanna i templet, bar bud om att världens Frälsare blivit född och att han är Messias, Herren.

Även vi får denna helg och alla dagar under året förena oss med den skaran av Guds vittnen och budbärare.

Albert Häggblom
verksamhetsledare, Esse

*

(Vinterblommor 2004)