Petrus-sager-mot-JesusFrån den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, och att han måste bli dödad och på tredje dagen uppväckt. (Matt 16:21)

Bibelns fyra evangelier ger fyra personliga perspektiv på berättelsen om Jesus Kristus: Matteus 5–7 ger oss Bergspredikan, Markus är det ”snabba” evangeliet (uttrycket ”strax” används till exempel på följande ställen: Mark 1:20, 6:45, 8:10), Lukas 2 ger oss barndomsberättelserna, och Johannes innehåller mycket som inte finns i de tre andra.

Samtidigt är uppbyggnaden i grunden den samma hos alla fyra. Först kommer berättelsen om Jesu undervisning och under, sedan beskrivs vägen upp till Jerusalem, korset och den tomma graven på den tredje dagen.

De fyra evangelisterna har olika inledningar – Matteus ger Jesu släkttavla, Markus börjar med Johannes döparen, Lukas med Sakarias och Elisabet, Johannes med ”I begynnelsen” – men de sammanfaller nästan helt i slutkapitlen som beskriver Jesu lidande, död och uppståndelse.

Ungefär i mitten av Matteus evangelium (16:21) får vi veta att Jesus ”från den tiden” börjar förklara något nytt för lärjungarna. Jesu verksamhet så här långt, predikan om Guds rike för stora folkskaror, hade också börjat med ett ”från den tiden” (4:17), efter Jesu tid i öknen.

Så här långt har Jesus med sin undervisning och sina under låtit mänskor ana vem han är. Han är inte bara timmermannens son från Nasaret. Petrus har kommit så långt som till bekännelsen Du är Messias, den levande Gudens Son. (16:16)

Vad betyder det då att Petrus och hans kamrater får följa själva Messias – något de inte visste den gången då de först ställdes inför hans ”Följ mig”?

Vad ligger framför nu? Vilket är följande steg? Skall yttre fiender brännas upp och apostlarna sitta på tolv troner i Israel? Kanske var lärjungarna fulla av sådana tankar.

Jesu nya undervisning – som tydligen riktade sig bara till de tolv – om följande etapp var omskakande. Han skulle lida, till och med bli dödad i Jerusalem, men uppstå igen.

Markus skriver om lärjungarna som hör det här: Men de förstod inte vad han menade (Mark 9:32). Petrus reaktion på Jesu ord är däremot lätt att förstå: Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig. (Matt 16:22)

Jesu svar och tillrättavisning till Petrus är väldigt sträng. Vi förstår att allt står på spel nu, det finns inte några alternativ, ingen kompromiss.

Den här söndagens rubrik är ”Jesus segrar över frestelserna”, och huvudevangeliet är berättelsen om hur djävulen frestar Jesus i öknen då han håller på att gå in i sin stora uppgift (Mark 1:12–13).

Lukas slutar den berättelsen med orden:När djävulen hade frestat honom på alla sätt, lämnade han honom för en tid.” (Luk 4:13) Nu är alltså det uppehållet över, och Jesus frestas på nytt när han förklarat för sina lärjungar att vägen leder upp mot Jerusalem och lidandet.

Frestelsen kommer nu på en annan väg än tidigare i öknen: genom en lärjunge, en av de närmaste, genom honom som talade för de andra. Guds fiende använder alla medel och vägar för att förhindra
att Guds plan fullbordas.

Vi kan se utbytet mellan Jesus och Petrus också som en kollision mellan mänskors tankar och Guds tankar, mellan härlighetsteologi och korsteologi. Jesus har förkunnat Guds tankar för lärjungarna, som han hade gjort en tid redan, men nu börjar han tala om lidande och död.

Det var för det han hade kommit, Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig. (Joh 6:38)

Mot den uppenbarelsen uttrycker Petrus naturliga och förnuftiga tankar. Det är inte bara så att Petrus fått otillräcklig information, eller att han var obegåvad, nej, han var ju den främste av de tolv, som före de andra elva kunnat uttala bekännelsen om Jesus som Messias.

Våra mänskotankar följer alltså med oss också som troende, de är djupt rotade i oss, och Frestaren går fortfarande omkring som ett farligt lejon och påverkar oss. Lärjungarna fick höra Guds tankar när Jesus uttalade dem.

Så är det fortfarande: Guds tankar kommer till oss utifrån genom Guds uppenbarelse, Guds ord. Mänskotankar går inte att ”utveckla” till Guds tankar.

Guds tanke förblir på kollisionskurs med mänskotankar. Redan Jesaja (55:8) fick förmedla orden Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren , så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.

Vår tanke är att vi kan hitta vägen till Gud, och vandra på den mot honom, att vi kan välja Gud, och nå fram bara vi är tillräckligt beslutsamma.

Guds tanke är att han själv måste sänka sig ner till oss genom ett outgrundligt mänskoblivande, och i Sonen bli den ringaste av alla och lida allt, ända till döden.

Det är den gudomliga tanken från evigheten som Jesus förkroppsligar och fullbordar i Jerusalem, och som han inte vänder sig från trots djävulens försök i öknen eller senare genom de allra närmaste.

Jesus måste förklara att detta var Guds väg åtminstone tre gånger (Matt 16:21, 17:22, 20:17), och ändå var det ofattbart för Petrus och de andra – oss andra – när de stod mitt i det. Senare skulle evangeliet klarna för Petrus och de andra och de skulle gå ut överallt och förkunna: Hos ingen annan finns frälsningen (Apg 4:12).

Kristian Norrback

kaplan, Malax
*
(Sändebudet 3/2011)