Jesus-rider-in-i-JerusalemPalmsöndagen
Ärans konung på förnedringens väg

Nu är det bara ett kort vägstycke kvar. Snart har Jesus gått upp till Jerusalem. Jesus är i Betania där man ordnar en måltid för honom. Från Betania till Jerusalem är det bara 2,5 km.

Under det sista korta vägstycket upp till Jerusalem möter Jesus två slags hyllningar. Den ordrika hyllningen vid stadsporten och den ordlösa hyllningen i Betania.

I Betania var det avskedsstämning och uppbrott. Man ordnade en måltid för Jesus. Vid måltiden passade Marta upp som hon brukade. Lasarus var en av gästerna. Jesus hade uppväckt honom från de döda och nu satt han till bords med Jesus.

Maria tog en flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår. Huset fylldes av balsamdoft. Maria gav bort det dyrbaraste hon hade. Det var ett stort slöseri, ett så stort slöseri att Judas protesterade. Han tyckte att man istället kunde ha sålt den dyrbara oljan och gett pengarna åt de fattiga.

Men Jesus ger Maria rätt. Låt henne vara. Hon har sparat den till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.

Det finns ett välsignat slöseri. Ett slöseri som kommer ur ett hjärta som älskar Herren Jesus. Den kärleken är förmer än all världens beräknande klokskap som Judas gör sig till tolk för.

Den kärlek som slösar så som Maria gör skapar nytt, omvandlar och förvandlar. Den kärleken är en nyskapande kraft i Guds värld, en av Guds rikes stora hemligheter.

”Men de fattiga har ni alltid ibland er …” Den kärlek Maria visar Jesus är en kärlek som till slut riktar sig till alla dem som lider i denna värld. Också då finns rum för ett välsignat slöseri.

En kärlek som ger utan att vara beräknande. Marias hyllning var inte de stora och många ordens hyllning. Utan en ordlös hyllning. Marias hyllning var hjärtats hyllning. En hyllning Jesus tog emot med glädje.

När Jesus sen kommer till Jerusalem blir hyllningen ordrik. Folket ropar Hosianna, välsignad är han som kommer i Herrens namn. Barn och unga, medelålders och gamla, stora och små, män och kvinnor, alla går de Jesus till mötes och ropar sitt Hosianna.

Endel breder ut kläder på vägen där Jesus kommer ridande. Andra tar palmkvistar från träden och går för att möta kungen som kommer. Det är jubel och glädje.

De som ropar ”Hosianna” där vid stadsporten skulle bara någon dag senare istället ropa ”korsfäst”. Den ordrika hyllningen vid stadsporten var för många grundad i ytlighet och stundens hänförelse. De väntade en jordisk kung som skulle ge politisk framgång och tillfredsställa deras egoistiska behov av rikedom och ära.

När Jesus sen inte motsvarade deras förväntningar blev de besvikna och glädjen där vid stadsporten vändes i sin motsats, i besvikelse och hat.

Glädjen, ordrikedomen och Hosiannaropen hade ingen förankring. Därför tystnade lovsången. Och skaran trogna krympte. Det var bara en liten grupp som stod sörjande vid Jesu kors.

De som var Jesu vänner och hyllade honom med hjärtat. Kristi kyrkas Hosianna på palmsöndagen är inte lika brusande och fyllt med jubel som på första söndagen i advent.

På palmsöndag sjunger vi en stilla lovsång. Vi vet att Jesus är på väg till lidandet och döden. Därför är Hosianna på palmsöndagen en stilla lovsång.

Det finns en sådan lovsång. Gud dig lovar man i stillhet i Sion. (Ps.65:2 ) Det finns en stilla lovsång i Guds församling. Den sjungs med korset inom synhåll. Den är äkta därför att den har sina rötter i Jesu lidande och död för världens synder.

Den stilla lovsången söker sina rötter i det Guds rådslut som är av evighet. Därför kan den stilla lovsången aldrig tystna. I den får vi stämma in när vi firar Palmsöndag.

Stefan Erikson
kaplan, Esse
*
(Sändebudet 3/2005)