Petrus-fiskar-myntNär de sedan var framme i Kapernaum, kom de som samlade in tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare tempelskatt?” ”Jodå”, svarade han.

När Petrus kom hem var det Jesus som frågade först: ”Vad tror du, Simon? Från vilka tar jordens kungar upp tull och skatt? Från sina söner eller från andra?” Han svarade: ”Från andra.” Då sade Jesus till honom: ”Alltså är sönerna fria. Men vi ska inte stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisken du får upp och öppna munnen på den. Då hittar du ett silvermynt. Ta det och ge till dem för mig och dig.” (Matt 17:24–27)

I dagens evangelietext får vi höra om att de som tog upp tempelskatten frågade ifall Jesus betalade tempelskatt. Jesus hade därefter en diskussion med Petrus där de diskuterade hur den tidens härskare tog upp skatter från andra än sina egna. Trots detta önskar Jesus inte väcka anstöt, utan betalar både sin och Petrus tempelskatt med ett statermynt.

Jag har läst någonstans att i trakten mellan Antiokia och Damaskus motsvarade ett statermynt fyra drachmer, vilket är tempelskatten för två personer. Tempelskatten var då två drachmer.

Nutida forskning har påvisat att Rom kunde suga ut stora resurser till sig själv genom krigsbyte och skatter. Rom fick genom sina krig enorma tillgångar i form av ädelmetaller och slavar, och kunde också uppbära skatt från de ockuperade folken. Summan av allt som de tog var enorm. En och annan i Israel kunde också ha räknat ut detta, även före Jerusalems fall år 70.

Både i det fallet där det var fråga om att betala tempelskatt, och i det andra fallet, då det gällde att betala skatt till kejsaren, är Jesu svar detsamma. De kristna bör inte väcka anstöt, utan bör både betala både tempelskatt och skatt till kejsaren.

Nu kan kanske någon tycka att den här historien är en av de mest otroliga fiskehistorierna i evangelierna. Jesus vet på förhand att Petrus kommer att dra upp en fisk som har försökt äta upp ett silvermynt. Ur en mänsklig synvinkel så kan det här givetvis vara svårt att förstå. Men när man förstår att Jesus var en profet och mer än så, behöver det inte bli något som är särskilt svårt att få ihop.

Ifall Jesus har profetians nådegåva, så är det inte svårt att ur en kristen synvinkel förstå att Jesus på förhand kan se att Petrus kommer att fånga en fisk som har försökt svälja ett silvermynt som har ramlat i vattnet på grund av någon för oss okänd anledning.

Söndagens episteltext säger: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem: skatt åt den som ska ha skatt, tull åt den som ska ha tull, respekt åt den som ska ha respekt och heder åt den som ska ha heder.” (Rom 13:7) De kristna betalar sin skatt och uppfyller sina plikter gentemot överheten. Då väcker de kristna inte anstöt utan kan göra det goda, så att överheten någon gång kan berömma de kristna för deras goda gärningar.

Givetvis skall inte de kristna göra goda gärningar för att mänskor ska se och tycka att de är fina och goda mänskor, utan Paulus menar här att överheten inte är ett hot mot att de kristna gör goda gärningar, utan snarare mot att de gör onda gärningar.

Det finns dock en gräns för de kristna. Då överheten befaller något som är emot Guds vilja, så har de kristna genom alla tider åberopat Clausula Petri: ”Man måste lyda Gud mer än människor”. (Apg 5:29) Stället talar även till överheten. Det kan finnas tillfällen då överheten befaller något som är emot Guds vilja, men då säger Gamaliel följande: ”Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.” (Apg 5:39)

Den enskilde kristne bör känna till att det är bäst att i varje sammanhang hålla sig till Gud och Guds Ord, för det är bäst att lyda Gud över allt annat. Överheten bör känna till faran att de kan kämpa mot Gud den allsmäktige ifall de inte är hörsamma. Att kämpa emot Gud den allsmäktige kan inte vara så särskilt smart om man tänker efter.

Samtidigt som man betalar skatt till kejsaren och lyder överheten, så bör man också komma ihåg det andra, nämligen att Jesus i Matt 22:21 befaller att man bör ge till Gud det som tillhör Gud. Vi bör tro på Gud, bekänna våra synder för Gud så att Gud kan förlåta dem för sin Sons Jesu Kristi skull, frukta Gud, lita på Gud, lyda Gud, älska Gud, be till Gud, tjäna Gud, tacka och lovprisa Gud.

Det här är inte något som man pressar fram med sina egna krafter, eller något som man gör av tvång. Tron är en gåva som Gud har verkat i våra hjärtan. Det kan inte pressas eller tvingas fram. Snarare är det här en möjlighet som Gud har gett till oss kristna, att vi kan leva våra liv i gemenskap med Gud, ge våra liv till Gud, så att Gud kan använda oss för sitt rike.

Robert Ojala
teolog, Åbo
*
(Sändebudet 11/2012)