Jesus-och-den-rike-mannen-stor-HoffmanText: Mark 10:17–27

Det finns många saker som vi tycker är viktiga, men bara en sak är det allra viktigaste. Idag skall vi var och en av ställa oss frågan: ”Vad  är det viktigaste i mitt liv?”

Ni som vandrat en tid på Vägen vet att många saker vill få en kristens uppmärksamhet. Men det allra viktigaste är att ha himlamålet klart för sina ögon. Det eviga livet är det absolut viktigaste. Den av er som mött döden på nära håll förstår vad det är fråga om. Allt annat förbleknar men hoppet i Kristus är något som inte förbleknar.

O, att jag en gång får komma hem till min Faders hus.

I vår text kom en rik ung man till Jesus och ställer denna oerhört viktiga fråga. Den fråga som gnager i alla människors inre men som många tystar ner: ”Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?”

Jesus svarar inte direkt på hans fråga. Han tar istället fasta på att mannen kallade honom god. Jesus ger honom därför en undervisning om godhet och om vem Gud är. I parallellstället i Matteus frågar mannen ”vad skall jag göra för gott”. Det är uppenbart att han inte förstod innebörden av ordet godhet.

I vår tid är det också ett stort problem när humanismens människosyn dominerar. Människan är innerst inne god, sägs det. Vi skall inte spekulera utan tro på Jesu ord: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.” Gud är per definition god. Det som är mot Guds vilja är ont och kommer inte från Gud.

Jesus som känner varje människa till djupet förstår att denne unge man inte förstod vad han frågade. Han tänkte sig evigt liv som något man förtjänar genom att göra något gott. För att krossa hans felaktiga uppfattning hänvisar Jesus till buden.

Buden är viktiga, de visar oss vad Guds vilja är. Samtidigt visar de också på vår synd. Lagens bud är som en spegel och nu ställer Jesus spegeln framför den unge mannen. ”Allt detta har jag hållit sedan jag var ung”. Han tyckte att han klarade testet.

Före jag går till jobbet kan jag se hastigt i spegeln för att inte skämma ut mig, sällan har jag tid att se efter noggrant. Det blir lätt likadant i andligt hänseende. Man ser sig i lagens spegel och konstaterar: ”Inte illa, jag har klarat mig undan grova synder”.

Men nu är det Jesus som håller i spegeln och då är det annorlunda. ”Ett fattas dig”. Han vet exakt var skon klämmer. Han vet vad som är det viktigaste i vårt liv och han säger det rakt ut. Den rike mannen fick i uppdrag att sälja allt han ägde och ge det till de fattiga.

Nu kan vi tänka att Jesus var avvisande till honom. Men må Gud bevara oss från sådana tankar. Det står i texten att Jesus såg på honom och fick kärlek till honom. Jesus ville att den rike unge mannen skulle få evigt liv. Mannen gick bedrövad bort. Vi vet inte vad som hände med honom. Men Jesus visade honom att lagens väg är stängd och det är en stor fördel att en människa vet att hon inte räcker till. Kanske fick han senare nåd att som syndare tro sin synd förlåten.

Man kan riktigt ana stämningen hos skaran när de ser den rike unge mannen vandra bort i sin bedrövelse. Jesus konstaterar ett faktum: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike.” Lärjungarna var förskräckta och en kuslig fråga uppsteg bland dem: ”Vem kan då bli frälst?”

Svaret är inte ”ingen”, det är inte heller ”alla”. Istället hänvisar Jesus till Guds gärning. ”För Gud är allting möjligt.” Vår frälsning är i säkra händer.

Hur kan vi vara vissa om detta? Var finner vi frälsningsvisshet? I Joh 6 finner vi tydliga lärdomar av Jesus. Han säger bl.a. att det är Guds gärning att de tror på honom (v 29). De vill ha ett tecken på detta och Jesus hänvisar till att han är livets bröd (v 35). ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (v 53-54)

Vi behöver inte vandra i ovisshet utan han vill komma till oss genom sina nådemedel, genom Ordet och Sakramenten. Må vi inte komma som självgoda utan som syndare till nådens källor.

Idag står du inför Frälsaren. Inför honom som är Herre över liv och död. Inför honom som inte bara ser din spegelbild utan vet allt om dig. Du behöver inte ens försöka övertyga honom hur väl du följt buden eftersom han vet exakt vad det är du älskar mer än honom. Han känner till din älsklingssynd och vet hur du försöker hitta kryphål för dina skötesynder.

Kära vän! När du står inför honom som vet allt, vänd dig inte bort. Gör inte som den rike unge mannen. Nej gör som Petrus: ”Herre du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Petrus fick nåd och du och jag får nåd. Inte av förtjänst, nej, Guds gåva är det.

Vi får alltså tro våra synder förlåtna i Jesu namn och blod. Vi får göra det med våra blickar upplyftna från marken och riktade mot Herren Jesus Kristus. Vi behöver inte gå bedrövade bort utan hopp. Utan i full förtröstan får vi vandra mot evigheten.

Roger Pettersson

*

(Sändebudet 10/2009)