Jesu-sandebud-himmelsk-brollopsinbjudan-21 söndagen efter pingst

• Text: Matteus 22:1–14

Det är nyttigt för oss mänskor att vi ställer oss framför Ordets spegel och betraktar bilden. Inte sällan upplever vi ett starkt behov av att peka finger på våra medmänskor och gärna fokusera på deras brister.

Vi har så mycket lättare att tala om andras synder än våra egna. Till mycket större nytta för oss själva och andra är det om vi istället pekar på de fel och brister vi ser i en spegelbild.

När vi så har betraktat vår spegelbild, förmodligen utan större nöje och med stigande fasa, får vi vända om. Vi får vända oss till Jesus och be honom ta hand om allt. Vi får ge honom våra synder och han ger oss sin förlåtelse.

Det är då en annan bild vi ser, bilden av vem vi är i honom, när vi genom tron får del av hans rättfärdighet.

I liknelsen i vår evagelietext finns en spegel som dagens kristna, men kanske särskilt Ordets förkunnare, gör klokt i att ställa sig framför. Där framträder bilden av tjänarna, Jesu sändebud. Vi får en fingervisning om sändebudens uppgift och vad som kan hända dem. Vi får också se vad vårt ärende är, och varför det är så angeläget.

Liknelsen ger oss bilden av ett bröllop. Det var brukligt på Jesu tid att man först skickade ut en inbjudan på förhand, utan att ange exakt tidpunkt för bröllopet. Sedan när allt var klart och festlokalen var iordningställd sändes tjänarna ut för att be de inbjudna komma till festen.

Jesus använder bilden av ett sådant bröllop för att undervisa oss om Guds rike. I liknelsen är kungen en bild av Gud, och kungens son är Jesus. I kapitlet innan finns en annan liknelse. Där berättar Jesus hur vingårdsägaren sände ut sina tjänare till vingården. De misshandlades eller dödades.

När det gick dem alla lika illa sände vingårdsägaren till sist sin egen son. I den liknelsen är tjänarna en bild av profeterna i det gamla förbundet, och sonen är en bild av Jesus. Men vilka är tjänarna i liknelsen om bröllopsfesten? Av allt att döma är det mänskor som förkunnar förkunnar evangeliet. Den fest som de bjuder in till är Guds rike.

Först går inbjudan till samma människor som i liknelsen om vingården, till Guds egendomsfolk, judarna. Men precis som de har behandlat profeterna beter de sig också denna gång. Det första exemplet på en tjänare som dödas är Stefanos.

Alla tjänare blev inte dödade, men många blev ignorerade. Människorna hade viktigare saker att göra än att höra Ordet predikas, och det som prioriterades var alltid något inomvärldsligt och materiellt. Det är inte svårt för dagens förkunnare att känna igen sig i den situationen.

Detta är en del av spegelbilden som inte är svår att bejaka. Men vi måste förstå den rätt. Vi får inte låta oss förledas till självömkan. Det är inte oss det är synd om när mänskor inte tar emot Guds Ord, utan mänskorna som utestänger sig själva från Guds nåd.

Jesus berättar vidare att kungen blev vred över hur hans tjänare behandlades, så vred att han sände sina trupper och lät döda dem som mördat tjänarna och bränna ner deras stad. Många utläggare ser här en profetisk utsaga om Jerusalems förstörelse år 70 efter Kristus. Det intrycket förstärks av fortsättningen.

När de som blev först inbjudna inte var värdiga skulle tjänarna gå ut till vägskälen och bjuda in alla de träffade på. Vägskälen är en bild av de hedniska länderna, evangeliet skulle predikas först för juden, sedan för greken. Här ser vi en bit till av spegelbilden.

Evangeliet är en global angelägenhet, det ska predikas för alla folk, ja, för alla folkgrupper. Alla som tjänarna träffar på får en inbjudan till Guds rike. Gud gör inte skillnad på mänskor, och det får inte heller hans tjänare göra. I liknelsen bjöds både onda och goda in, och bröllopssalen fylldes med gäster.

Hur är det med oss? Är vi lika måna om att alla mänskor ska få höra evangeliet? Missionen, vare sig den riktas utomlands eller bedrivs i vårt land, är Kyrkans första och viktigaste uppdrag. Hela Kristi Kropp är utsänd med bud om liv, och i det uppdraget har varje lem sin funktion.

Uppgifterna varierar, men det övergripande syftet är ett och detsamma: Att göra Jesus känd för världen som Herren och Frälsaren. Om vi som kyrka och församling, som förening och kristen gemenskap, ställer oss framför spegeln, är det då detta vi ser prägla bilden?

När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som saknade bröllopskläder. Det var sed att värden försåg gästerna med sådana, och tog man inte emot den gåvan så var det en oerhörd skymf mot värden.

Bröllopsdräkten är en symbol för Kristi rättfärdighet. När vi döps ikläds vi den dräkten, och när vi lever i vårt dop, när vi lever i tro, då är vi rätt klädda inför Lammets bröllop.

Jesu sändebud ska inte fästa uppmärksamhet vid den klädedräkt som de inbjudna bär, bara konstatera att den inte duger för festen. Sedan måste vi erbjuda bröllopskläderna som vår Herre också har skänkt oss.

Särskilt i vår tid när kristen moral inte står högt i kurs är det lätt att förledas på det här området. Är det misströstan över läget eller kanske förakt för de vilseledda vi ser när vi ställer oss framför spegeln? Vi måste skilja på sak och person, och när det gäller saken har vi något oerhört värdefullt att ge också vår tids mänskor.

Till sist tecknas bakgrunden till varför inbjudan går ut. Det är inte populärt idag om det nu någonsin har varit det att förkunna den dubbla utgångens verklighet, att det i livet efter detta finns såväl salighet som förtappelse, och att det inte ges något tredje alternativ.

Vår uppgift är emellertid inte att förkunna dom för mänskorna. I liknelsen är det kungen som säger att gästen utan bröllopskläder skall kastas ut. Gud har förbehållit sig den rätten. Samtidigt får vi inte bortse från att han verkligen har den rätten. Det ger en allvarlig tyngd åt vårt uppdrag.

Vad är det vi ser i spegeln? Ser vi någon som pekar på förtappelsen och glömmer peka på korset? Eller ser vi någon som förvränger nådebudskapet så att båda skyms?

Det är inte svårt att uttala sig om andras behov av omvändelse. Men om vi ska undvika fariseism och vara trovärdiga är det viktigt att vi börjar med oss själva. Daglig omvändelse och bättring är inte en medicin som smakar bra, men den gör gott.

I Ordet har vi det medel vi behöver, det är där som Jesu sändebud får möta Jesus själv. Och när vi mött honom där får vi hjälpa våra medmänskor att möta honom.

Cay-Håkan Englund

församlingspastor, Bergö

*

(Sändebudet 10/2004)