Den-oforlatande-tjanaren2Tjugotredje söndagen efter pingst
• Matt.18:23–35

”I Guds rike är förlåtelsen den luft vi andas” har någon sagt. Guds rike är förlåtelsens rike. Förlåtelsen är alltid närvarande därför att Jesus alltid är närvarande. Förlåtelsen är både vertikal och horisontal. Som Gud förlåter oss får vi förlåta varandra. Vi ber ju också i Herrens bön: ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro …”

Som Gud förlåter oss får vi förlåta varandra, lär oss Jesus i liknelsen om tjänaren som får den stora skulden efterskänkt. Orsaken till att Jesus ger oss den här liknelsen i Matt 18 är att Petrus först frågat Jesus hur många gånger han skall förlåta sin medmänska. ”Hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Petrus tar i ordentligt. Så att det säkert skall räcka. Att förlåta sju gånger måste väl vara tillräckligt?

Jesus svarar: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju”. Det vill säga oändligt många gånger. Med sitt svar visar Jesus att när det gäller förlåtelsen i Guds rike är inställningen att gå omkring och räkna helt fel. Jesus underkänner själva räknandet. I Guds rike är det ett helt annat räknesätt som gäller.

I Guds rike räknas först med en stor mänsklig skuld. Skulden inför Gud är verklig skuld. En skuld som inte går att bortförklara. En skuld som inte går att förbise eller lättvindigt komma undan. Vi försöker ofta med ett eget räknesätt också när det gäller skulden inför Gud. Vi räknar med att Gud inte är så noga. Han har överseende och sänker ribban och kraven om vi bara försöker så gott vi kan. Han gör avkall på sin lag när vi inte riktigt klarar av att hålla den.

Ett sådant räknesätt glömmer att Gud är helig. Han kan inte pruta på sin lag. Skulden är stor. Jesus talar i liknelsen om en skuld på 10 000 talenter. Kungen genomför en granskning av hur tjänstemännen förvaltat hans egendom. Det var stora summor pengar som passerade tjänstemännens händer när de förvaltade kungens gods och skatter.

En tjänsteman var skyldig 10 000 talenter. Tio tusen var grekernas största räkneord och talent var största myntet. Då förstår vi att det är en stor summa pengar tjänstemannen är skyldig. Han har själv inga möjligheter att betala tillbaka. Tjänstemannen faller på knä inför kungen och ber: Ge mig tid så skall jag betala alltsammans. Då efterskänker kungen hela skulden.

Guds rike räknar med Kristi försoning och hans rättfärdighet. Kristus betalade den stora skulden. Kristus bar synden och skulden i sin kropp upp på korset. Därför har Gud Fader strukit ut skuldbrevet. Kol 2:13–14 ”Han har förlåtit oss alla överträdelser 14 och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset.”

Skuldbrevet är fastspikat på korset. Det är utstruket. Det kan inte längre tas fram och stå som grund för en anklagelse mot den som är i Kristus. Den stora skulden efterskänks. Sådant är räknesättet i Guds rike. Så helt efterskänker Gud. ”Så helt förlåter Gud…” som det heter i en sång.

Tjänstemannen i texten har fått en stor skuld efterskänkt. Så när han kommer ut på gatan möter han en medmänska som är skyldig honom några tior. Den skyldige faller på knä och ber: ”Ge mig tid så skall jag betala”. Men den som fått ett mångmiljonbelopp efterskänkt låter kasta den med den lilla skulden i fängelse.

Han tänker att rätt skall vara rätt, är du skyldig skall du betala, det som är mitt är mitt. Och glömmer att han själv just fått en stor skuld efterskänkt. Här ställer Jesus lagens, rättens och vedergällningens princip mot Guds rikes nya ordning. Den nya ordning som säger oss att i Guds rike är förlåtelsen hel och total.

Gud förlåter oss i Kristus. Vi får förlåta varandra. Villigheten att förlåta kommer inte från den egna naturen utan det är Guds förlåtelse och nåd som verkar förlåtelse. Att förlåta är ett Guds verk. Guds förlåtelse föder förlåtelse. Guds förlåtelse gör att vi vill och kan förlåta. Därför handlar förlåtelsen om att gå till Herren Jesus och leva i och av hans förlåtelse.

Då kan vi förlåta varandra. Och av hjärtat be Herrens bön: ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro …”

Stefan Erikson,
kaplan, Esse
*
(Sändebudet 10/2005)