Den-blinde-bartimeusFastlagssöndagen

Text: Lukas 18: 31–43 (första årgångens evangelitext)

Tänk att det ibland kan vara att se det som är så tydligt. Tänk så svårt det ibland kan vara att förstå det som är så självklart. Först i efterhand märker man det som hela tiden varit uppenbart. Alla pusselbitarna faller plötsligt på plats. Mönstret blir klart och bilden syns i sin helhet. Man ser i ljus det som man hela tiden trott varit mörkt.

Precis så måste det väl ha känts för lärjungarna då de började ana Jesu planer. Precis så måste det väl ha varit för dem då de började se pusselbitarna falla på plats. Att Jesus måste födas för att dö och uppstå.

Och ändå hade ju Jesus sagt till dem att allt detta skulle ske. Lukas skriver att Jesus redan för tredje gången här talar om sin död. När Jesus tidigare hade bekänt honom som Guds Messias säger han åt dem att han måste lida mycket.

Inte långt senare säger han åter att Människosonen kommer att överlämnas i människors händer. Och när Jesus för tredje gången talar om sin död tycker man att det inte kan råda några som helst tvivel om vad det är som måste ske.

Jesus säger att Människosonen skall komma att bli hånad och skymfad, bespottad och gisslad, dödad men uppstå från de döda. Kan man uttrycka sig tydligare? Och ändå läser vi att lärjungarna inte förstod något av detta.

De som hade vandrat med honom dag och natt. De som hade lyssnat till all den undervisning som han hade gett. De som hade fått bevittna alla de under som han hade gjort och som enligt Johannes skulle fylla alla världens böcker och mer om de skulle skrivas ner. Lärjungarna förstod inte. De såg inte. Det var ”fördolt för dem”.

Är inte detta en tröst för oss människor? När vi fylls av tvivel och tvekan. När vi har svårt att tro och hoppas. När vi inte förstår vad som hände den gången. Då får vi tänka på lärjungarna och att inte heller de förmådde se hela Guds plan.

Ändå följde de Jesus och litade på honom. Och de fick se Jesu ord gå i uppfyllelse. De fick se Jesus bli dödad men de fick också se honom stå upp. I det fungerar de som värdiga förebilder åt oss.

En helt annan historia är det som den gamle mannen vid vägen har att berätta för oss. Lukas avslöjar inte mycket om honom, förutom att han var blind och satt vid vägen och tiggde. Ändå kan vi ana oss till hur denne mans liv såg ut. Kanske hade han ända sedan födseln varit blind. Kanske hade han största delen av sitt liv suttit vid samma vägkant. Kanske hade han under hela sitt liv varit tvungen att tigga för att överleva.

Detta kan vi tänka oss, men vi kan knappast ändå föreställa oss och sätta oss in i mannens situation. Att inte kunna se eller röra sig omkring. Att till sitt liv vara beroende av andra människor. Att ständigt leva i osäkerhet. Allt detta eftersom han inte kunde se.

Men så en dag kom hans liv att förändras. Han hör en folkhop gå förbi stället där han sitter. Han får höra att det är en man från Nasaret vid namn Jesus som med sitt följe passerar. En man som han aldrig sett eller vars röst han någonsin tidigare har hört. Aldrig hade han hört Jesu undervisning. Aldrig hade han sett vilka under han gjorde.

Ändå är det utan några som helst tvivel han med stigande röst ropar till Jesus och bönfaller honom: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”

Herre förbarma dig! Kyrie eleison! Christe eleison! Den blinde mannens rop ekar ännu idag i våra kyrkor som ett minne från snart tvåtusen år tillbaka. Och än idag stämmer vi i mässan in i den bön som yttrades av en okänd, blind man vid en vägkant utanför Jeriko. Kyrie eleison! Herre förbarma dig över mig!

Men mannen var inte okänd. Han var sedd av Jesus. Jesus hörde hans röst, stannade upp och gick fram till mannen. Och mannen som inte kunde annat än ropa på Jesus, han kunde plötsligt se.

Är inte detta en tröst för oss människor. Är inte detta något att sträva efter. Visar inte denne man för oss hur även vi skall förhålla oss till vår himmelske Fader. Tänk att vi, i svåra stunder och i tider av oro och rädsla, liksom den blinde mannen vid vägen får ropa till vår räddare.

Förbarma dig över oss – Jesus, Davids son! Förbarma dig över oss! Och vi får vara förvissade om att Jesus stannar upp, hör vårt rop och ger oss den hjälp vi behöver.

Jakob Dahlbacka

teolog, Åbo

*

(Sändebudet 2/2007)