Plommonblom-3Tredje söndagen efter pingst

Lukasevangeliet 9:57–62

I bibeltexten möter vi tre personers reaktioner på kallelsen till Guds rike. Den första personen kommer fram till Jesus och säger: ”Jag vill följa dig vart du än går”. Enligt evangelisten Matteus är den här mannen en skriftlärd. (Matt 8:19) Det betyder att mannens svar på kallelsen är ett stort offer.

Mannen är en skriftlärd som bestämt sig för att följa Jesus vart han än går. Han lovar följa Jesus närsomhelst och vartsomhelst – oberoende av hur långt bort livet i Jesu efterföljd för honom, eller hur ”stenig” vägen än blir. Mannen är beredd att ge ett stort offer.

Ett sådant offer borde väl Jesus ta emot med glädje, och med varm hand dra in mannen i lärjungakretsen, och så få visa för andra skriftlärda att bland dem finns också sådana som hör till Jesus. Det skulle vara en stor pr-vinst för Jesus att få räkna en så hängiven skriftlärd bland sina lärjungar.

Men vad svarar Jesus på mannens erbjudande? Jesus svarar: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” Jesus varken accepterar eller avvisar mannens erbjudande om att följa honom vart han än går.

Med sitt svar vill Jesus visa att den skriftlärde är för säker och för ”färdig”. Tankarna går också till Simon Petrus som ofta lovade väldigt mycket, när det gällde att följa Jesus. Petrus hade nära till de stora orden och de stora löftena, men han föll också lika stort. (Joh 18:16–17)

Den skriftlärde mannens löften för också tankarna till säden som faller på stengrunden i liknelsen om såningsmannen. (Luk 8:5–15) Om den säd som faller på stengrunden säger Jesus att den först växer upp, men att solen förbränner plantan eftersom den inte får någon väta. Jesus ger bilden följande tolkning:

”De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot.” Jesus ser en fara i att svara på kallelsen med övergående entusiasm och ytlig hänförelse. Det är viktigt att sätta sig ner och beräkna kostnaderna. Den skriftlärde saknar förankring i den verklighet som väntar honom som Jesu lärjunge. Han har inte satt sig ner för att beräkna kostnaderna för det liv han vill ge sig in i.

Jesu svar på mannens erbjudande att följa Jesus vart vägen än bär, betyder inte att Jesus vill att mannen ska vara beredd att byta ett gott och tryggt liv mot ett hårt och osäkert liv. Snarare innebär svaret att ett liv i Jesu efterföljd är att gå en andlig väg, i stället för en väg där detta livets goda är det viktiga.

Livet med Jesus är ett liv med evigheten i sikte, i stället för det jordiska i sikte. Det handlar om himmelska rikedomar i stället för jordiska. I bergspredikan uttrycker Jesus samma tanke med följande ord: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33)

Av texten får vi inte veta vad mannen gjorde. Vi får inte veta hur han reagerade på Jesu svar. Om du hade stått där i mannens ställe och fått höra Jesu svar – vad hade du då gjort?

I texten kallar Jesus en annan person med orden: ”Följ mig!” Mannen svarar: ”Låt mig först gå och begrava min far." Då säger Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” En annan säger att han vill följa Jesus, men att han först vill ta farväl av dem där hemma, varpå Jesus svarar att den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen inte passar för Guds rike.

Med sina svar på de båda männens ”ursäkter” och begäran om ”time out” visar Jesus att kallelsen till Guds rike är en kallelse för framtiden. I Guds rike riktas inte blicken bakåt, utan framåt och hemåt.

Guds folk är ett folk på väg. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Den som ser sig tillbaka när han ska lära sig ploga raka fåror, lär sig aldrig. Den som vill leva Guds rikes liv kan inte se tillbaka och tveka och gräva ner sig i det som varit, utan behöver rikta blicken framåt och uppåt.

Vi får se på Jesus, se på korset och se hemåt. Kallelsen till Guds rike är en kallelse in i framtiden. Det är en kallelse att leva Guds rikes liv, som är fyllt av framtid och hopp.

Stefan Erikson,

kaplan i Pedersöre församling

*

(Sändebudet 6/2012)