Head-of-Christ-av-Warner-Sallman-194014 söndagen efter pingst

När Jesus gav oss det dubbla kärleksbudet befallde han två saker: För det första att vi ska älska Gud över allt annat och för det andra att vi ska älska vår nästa lika mycket som oss själva.

Den stora förebilden för oss människor när det gäller kärleken till nästan är Jesus. Han levde ett liv i självutgivande kärlek, förbarmade sig över sjuka och handikappade, sökte upp de förlorade, tog sig an den tidens föraktade och utstötta, publikaner och skökor, han gjorde gott och hjälpte alla.

Till sist gav han oss ett yppersta bevis på sin kärlek när han dog en ställföreträdande död för oss syndiga människor, och friköpte oss från våra synder och öppnade vägen till det eviga livet för oss.

Jesus har gett oss det bästa exemplet på gudomlig och fullkomlig kärlek. I sin bergspredikan uppmanar oss Jesus att älska våra medmänniskor med samma gudomliga och fullkomliga kärlek. Jesus säger: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.

Gud är alltså fullkomlig. Gud låter sin sol gå upp över onda och goda, han låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det sägs på många ställen i Bibeln: Gud har inte anseende till personen. Detta sägs första gången i 5 Mos 10:17 där det talas om Gud som gudarnas Gud och herrarnas Herre … som inte är partisk och inte tar mutor. Han skaffar den faderlöse och änkan rätt, han älskar främlingen och ger honom mat och kläder. (5 Mos 10:17–18)

Samma utsaga upprepas sedan flera gånger också i Nya testamentet, Petrus säger till exempel i Apg 10:34: Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor. Också Paulus talar om att Gud inte gör skillnad på folk. (Rom 2:11, Giertz översättning)

Gud är alltså fullkomlig, han har inte anseende till personen, han gör inte skillnad på människor. Och om Gud är fullkomlig, så är också den gudomliga kärleken fullkomlig. Guds kärlek omfattar alla människor lika mycket, Guds kärlek är universell och allomfattande, Gud älskar ”världen”, han älskar både onda och orättfärdiga och har sänt Jesus Kristus till försoning för hela världens synder.

I citatet från 5 Mos 10 kom det fram att Gud älskar särskilt de fattiga och utstötta, den tidens marginalgrupper, änkor, faderlösa och främlingen. Guds kärlek gentemot den icke-judiske främlingen visade sig däri att Gud gav honom mat och kläder. (5 Mos 10:18) Därefter fortsätter Mose: Därför skall också ni älska främlingen. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.

Redan i Gamla testamentet finns det alltså ett kärleksbud som befaller kärlek till främlingen. Samma gränsöverskridande kärlek är också vi kallade att praktisera, vi ska ta oss an de nödställda och hjälpa alla som behöver vår hjälp.

Jag tror att alla som har försökt vara hjälpsamma och kärleksfulla har märkt att det är ett svårt bud som Jesus har givit oss. Vi är så självupptagna och tröga när det gäller att älska medmänniskan.

En vän berättade en gång om hur det var när han blev kristen. Han gick genom en ganska omvälvande omvändelse i vuxen ålder och brann av iver som nykristen. Han fick en ny blick för nöden i världen och engagerade sig helhjärtat i kristet och humanitärt hjälparbete. Han kände sig träffad när han läste bibelstället i Jesajas bok där Gud säger vad som är en rätt fasta:

Detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6–7)

Denne vän berättade att han försökte uppfylla allt detta. Men ju mer han försökte desto skyldigare kände han sig. Hans kärlek och engagemang var inte tillräckligt, tyckte han. Han nådde inte upp till sina föresatser. Ribban var högt ställd men han nådde inte upp. Han jämförde med stavhopp. Ribban låg på världsrekordhöjd men han klarade inte ens hälften av höjden.

Jag tror att alla andra som har försökt praktisera den fullkomliga kärleken har gjort exakt samma iakttagelse. Det brister i vår kärlek och i vår laguppfyllelse.

I denna situation kan vi människor reagera på två sätt. För det första kan det hända att vi ger upp utan att ens försöka. Det är ingen idé, jag klarar det inte. Så gör många människor idag. Man struntar öppet och medvetet i Guds bud. Man skor sig där det finns möjlighet, man är oärlig när det passar, man sviker sina barn och sina gamla föräldrar, man byter partner när det har gått tristess i förhållandet.

Den andra reaktionen handlar om att vi människor försöker sänka ribban och anpassa Guds krav och Guds bud till en mer rimlig nivå. Det var så judarna på Jesu tid hade gjort. De menade att nästan, det var bara de egna judiska landsmännen. Judarna skulle man älska men övriga befolkningsgrupper kunde man förakta och se ner på, det hette ju: Du skall älska din nästa och hata din fiende (Matt 5:43, orden ”hata din fiende” finns dock inte i GT, bara i esséernas skrifter).

Det var särskilt fariséerna på Jesu tid som mera i detalj hade funderat på förhållandet till nästan och mycket av det som Jesus säger i bergspredikan är därför riktat just till fariséerna. De värdesatte bara de egna gruppmedlemmarna, de hälsade på ”bröderna” – och bara på dem – och hatade ovännen.

Nu är ju det här beteendet vanligt också bland nutida fariséer. Huvudsaken är att den egna gruppen har det bra, att min yrkesgrupp får bibehållna löneförmåner, skattelättnader och ekonomiska fördelar. Men samma sak gäller om mig som individ: huvudsaken att jag har det bra, att jag får vara frisk och klara mig – strunt i andra!

Vad säger nu Jesus om det här? Jo, att värna enbart om den egna gruppen, det är inget märkvärdigt, det gör också tullindrivarna och hedningarna, det gör också missbrukarna och brottslingarna. I stället säger Jesus: Älska era fiender, be för dem som förföljer er ... var fullkomliga såsom er himmelska fader är fullkomlig.

Såsom Gud är fullkomlig, så ska också vi vara fullkomliga. Såsom Gud älskar, med fullkomlig kärlek, så ska vi också älska både vän och fiende, medmänniskor och främlingar, onda och goda.

Men Jesus kräver inte bara förbehållslös kärlek till vem det än vara må, han kräver också att vi utövar den fullkomliga kärleken utan baktankar om egna fördelar och mänskligt beröm. När vi offrar till förmån för hjälpbehövande ska den vänstra handen inte veta vad den högra gör, vi ska alltså inte ge för att få uppmärksamhet och ett aktat namn i samhället, i stället ska vi ge fritt och för intet, enbart av kärlek och omtanke om den som behöver hjälp, vem det än vara må.

Onekligen ligger det något radikalt i den kristna kärlekstanken. Skulle vi göra som Jesus säger skulle kärleken besegra ondskan, fridsamheten vinna över hatet och godheten segra. Varför ser vi då så litet av fullkomlig, mänsklig kärlek? Jo, därför att vi människor är syndare. Också Kristi egna lärjungar är egoister som har svårt att tänka mera på andra.

Detta visste nog också Jesus. Därför kom han till oss som den store barmhärtige samariten som utgav sig för sina medmänniskor så mycket att han till och med gick i döden för oss alla.

Jesus friköpte oss från alla våra synder och vår stora syndaskuld. När vi misslyckas med att förverkliga Jesu bud om fullkomlig kärlek får vi därför gå till honom som inte misslyckades, till honom som ännu idag är syndares frälsare och vägen till frälsning och salighet, för dig och mig och alla människor.

Tomas Klemets,

kaplan, Vörå

*
(Sändebudet 9/2011)