Hakkinen-Seppo-2Vid öppnandet 9.9.2014 av biskopsmötet i Villmanstrand höll S:t Michels stifts biskop Seppo Häkkinen ett uppmärksammat inledningsanförande, som här återges i något förkortad form.

–  –  –

Vilken är vägen framåt för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland? Är den en del av en småningom borttynande protestantism, eller kan den förbli en livskraftig reformatorisk kyrka?

Seppo A. Teinonen, professor i dogmatik, framhöll redan för trettio år sedan i en artikel i Teologisk Tidskrift 3/1984 att svaren på de frågorna kan sökas sociologiskt, historiskt eller på annat sätt, men att det viktigaste är att göra en teologisk bedömning av situationen. Den avgörande faktorn för kyrkans framtid i Finland är troheten mot den apostoliska tron och grundvalen.

Enligt Teinonen finns det tre prövostenar för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands apostolicitet: rättfärdiggörelseläran, bibeltolkningen och kyrkans ämbete.

1. Av nåd allena

Läran om rättfärdiggörelsen av syndare anses vara en grundsanning i den kristna tron. Särskilt inom lutherdomen är rättfärdiggörelseläran central. Den var ju en väsentlig bakgrundsfaktor till reformationen. Människan blir frälst av nåd allena, genom tron, för Jesu försoningsgärnings skull.

Lever lutherdomens kärnfynd numera i vår kyrka? Jag har gjort två iakttagelser, som jag tycker är symptomatiska.

För det första har jag märkt, att synen på människan som en varelse som lever inför Guds ögon har förbleknat. Känslan för Guds helighet har tunnats ut. Minns vi längre, att vi alltid lever inför Guds ansikte, den allsmäktige och helige men också nådige Gudens ansikte? Har vi glömt, att Guds ord är både lag och evangelium? Vågar vi längre kännas vid Bibelns allvarliga påminnelse om att "alla har syndat och saknar härligheten från Gud" (Rom 3:23) och att "syndens lön är döden" (Rom 6:23)?

Har vår förkunnelse blivit ett – i och för sig viktigt och nyttigt – godkännande av oss själva och varandra, betonande av tolerans, tal om jämställdhet och jämlikhet? Allt mera sällan hör man en undervisning om vad som följer av de ovannämnda bibelställena, och vad som sist och slutligen är allra viktigast för oss människor: "och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem" (Rom 3:24), "men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre" (Rom 6:23).

Min andra iakttagelse gäller rättfärdiggörelsens lösgörande från kyrkan. "Nog kan man ju tro på Gud, fast man inte hör till kyrkan." "Nog tror jag på Gud, men inte behöver jag kyrkan för det." Detta är allmänna motiveringar av dem som har utträtt ur kyrkan, antingen på grund av dess konservatism eller dess liberalism. De ökande utträdena ur kyrkan har lett till att man tiger om det faktum att kyrkan är den kollektiva plats där vi blir rättfärdiga. I kyrkan lever vi i gemenskap med både Gud och andra kristna. Extra ecclesiam nulla salus (utanför kyrkan finns ingen frälsning) är kyrkans gamla lära grundad på Bibeln. Den är visserligen en tillspetsning och kan därför missförstås, särskilt i vår institutionskritiska och individualistiska tid, men dess djupaste syfte är att leda människor till Guds ords och nådens källor.

2. Guds ord som livskraft

En av reformationens centrala principer är att "all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord". Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som, grundande sig på Bibeln, är uttalad i den äldsta kyrkans tre bekännelser samt i de lutherska bekännelseskrifterna (KL 1:1).

Vilken ställning har Bibeln i kyrkans liv idag? Också här lyfter jag fram två iakttagelser.

Den första är, att till och med i kyrkans officiella ställningstaganden och utlåtanden motiveras ståndpunkter allt mera sällan med Bibeln. Ofta har allmänmänskliga synpunkter ersatt de bibliska principerna.

Om vi vill vara en luthersk kyrka och en del av Kristi apostoliska kyrka, måste vi på nytt och på nytt återvända till våra rötter. Bibeln får inte degraderas till ett redskap för inbördes tvister. Den är framför allt den bok där den gode och nådige Guden möter de människor som han skapat. Om kyrkan själv inte värdesätter Bibeln och ser den som kraftkällan för tro och liv, glömmer den grunden för sin apostolicitet.

För det andra har finländarnas bibelläsning minskat under senare år. För prästernas del har denna förändring varit ännu större än för finländarna i allmänhet. Utvecklingen är oroväckande. Bibeln är kyrkans grunddokument och utgångspunkt för undervisningen. Därför är det livsviktigt för kyrkans liv, att prästerskapet värdesätter en ständig fördjupning i Bibeln. Bibelkunskapen är en central del av prästens baskunskaper.

3. Evangeliets och människornas tjänare

När Augsburgska bekännelsen, reformationstidens huvudbekännelse, förklarar att människorna "rättfärdiggörs utan förskyllan för Kristi skull genom tron" (CA IV), så fortsätter den i följande artikel: "För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats." (CA V) Bekännelseskrifterna undervisar om värdet av det särskilda ämbetet. Det är inte grundat i kyrkan på mänsklig rätt, iure humano, utan på gudomlig rätt, iure divino.

I en luthersk kyrka är ämbetet inte bara en ordningsfråga. Djupast sett är det särskilda ämbetet apostoliskt, eftersom det grundar sig på det av Kristus instiftade apostlaämbetet. På samma sätt är också det allmänna prästadömet grundat på Kristi auktoritet. De hör samman och är inte motsatser eller oavhängiga av varandra. Ingetdera kan ersätta det andra, ingetdera är mindre betydelsefullt än det andra.

Hur förverkligas ämbetet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland idag? På den frågan har jag tre synpunkter.

För det första: Har vi i kyrkan kunnat handla så, att det inte har uppstått motsättningar mellan präster och lekmän, mellan alla döpta? Under reformationstiden betonade man, att kyrkans ämbete är ett tjänarämbete, vars syfte är att leda till Kristus. Vi präster och biskopar har inte satts till härskare över andra, utan till evangeliets och människornas tjänare.

Reformationen fäste särskild vikt vid det allmänna prästadömet. På den grunden är församlingens medlemmar inte bara berättigade att använda sin rösträtt, utan de är också kallade till delaktighet i Kristi frälsningsgärning och i den uppgift som han gett sin kyrka. I kyrkan innebär alltså delaktighet något mera än principen om demokrati.

En djupare förståelse av medlemskapets betydelse i kyrkan är ett livsvillkor för kyrkans framtid. Vi har inte kommit så långt som vi borde i förverkligandet av det allmänna prästadömet. Lekmän och präster måste verka tillsammans, om varje medlem i kyrkan skall finna sin plats bland Guds folk.

För det andra: Det är inte meningen att prästen skall driva sin egen agenda. Han är inte kallad att berätta om sina egna åsikter eller favorittankar. Han är kallad att förkunna det som Gud har satt honom att tala. Prästen är Kristi vittne, hans budbärare – "för att vi skall få tron" och rättfärdighetens gåva.

För det tredje verkar frågor med anknytning till ämbetet att vara svåra för vår kyrka. Här hänvisar jag både till frågan om kvinnliga präster och frågan om diakonatet. Smärtan och oenigheten fortgår och skapar onödig splittring och förstämning i kyrkan. Både församlingarnas medlemmar och kyrkans anställda lider av detta. Vår kyrka behöver finna konstruktiva lösningar på de båda ovannämnda frågorna. Därför borde vi komma framåt i dessa frågor i respekt för varandra och i omsorg om kyrkans enhet.

Trogen mot Gud, relevant för människorna

Å ena sidan skall kyrkan i sin undervisning förbli trogen mot Gud och evangeliet om Kristus, å andra sidan skall kyrkans undervisning vara relevant i förhållande till samtidens frågor och problem och mänsklighetens ständigt ökande kunskap. På så sätt kan lutherdomen bevara sin livskraft och inre integritet. På så sätt har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland en framtid som en reformatorisk kyrka.

Framtiden för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är inte i första hand beroende av medlemsutvecklingen, ekonomin eller strukturerna. Frågan är framför allt om kyrkan förblir kyrka. Biskopskollegiet och biskopsmötet har ett centralt ansvar för bevarandet av kyrkans apostolicitet. Därför behöver vi minnas apostelns uppmaning: "Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig." (1 Kor 4:1–2)

Seppo Häkkinen,
biskop, S:t Michels stift


• Se hela talet (PDF-format, 0,2 MB) ›