Utresa-12.01.09b-Dahlbacka-SvenneSUppdraget att sända ut missionärer börjar med att (1) be fram missionärer och sedan att be ut dem.

Jesus sade till sina lärjungar: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. (Matt 9:37–38) Både den kristna kyrkan och enskilda kristna är kallade att be fram nya missionärer.

Till missionsfälten behövs människor som bär på en inre missionskallelse, en kärlek till Jesus och en kärlek till de människor som saknar frälsning. Be att Guds Ande skulle väcka den elden i ditt eget och i andras hjärtan! Vi får be: Herre, sänd mig! och Herre, led mig efter din vilja till den plats där du vill ha mig!

Vi får också be att Gud skulle sända ut andra människor. Kanske lägger Gud på ditt hjärta en särskild person, som du tålmodigt ska be ut i tjänst.

Förutom den inre kallelsen, behövs också en yttre kallelse. Vi får be om Guds ledning och öppna dörrar. Vi får be att någon missionsorganisation skulle kunna sända ut dem som bär på en inre missionskallelse.

Bibelns Ananias fick Paulus på sitt hjärta. Samtidigt fick han av Gud uppenbarelsen att Paulus skulle bli Guds redskap ”inför hedningar och kungar och inför Israels barn” (Apg 9:15, jämför 22:12–16). Hela 14 år efter Ananias möte med Paulus började detta uppdrag förverkligas. Hur många böner bad månne inte Ananias för Paulus under den tiden? Vilken betydelse spelade Ananias och de övriga kristnas förböner för Paulus tjänst som missionär?

När vi bett fram missionärer får vi sedan (2) avskilja och sända ut dem enligt förebilden i Apostlagärningarna: I församlingen i Antiokia … När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem. Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de … (Apg 13:1–4)

Den här texten vittnar tydligt om att missionsarbetet är Guds mission. Guds Ande hade kallat Barnabas och Saulus och låtit den inre kallelsen mogna fram hos dem. Nu gav församlingen dem den yttre kallelsen, avskilde dem för uppdraget, bad för dem och sände ut dem på deras missionsresa. Efter allt vad de kristna ledarna gjorde enligt verserna 1–3, anger den fjärde versen ändå att det var Guds Ande som sände ut Barnabas och Saulus. Efter denna förebild har Kristi kyrka ända in i vår tid avskilt, välsignat och sänt ut missionärer.

Nödvändigheten av att avskilja och sända ut missionärer betonas också av aposteln och missionären Paulus i Romarbrevet: Och hur skulle några kunna predika om de inte blev utsända? (Rom 10:15)

När missionären är utsänd, ska vi (3) fortsätta sändningsarbetet, kanske genom att ”adoptera” en missionär eller flera. Det kan vi gärna göra till exempel genom att gå med i en stödring för någon av SLEF:s utsända och på så sätt regelbundet stöda den personen i missionsarbetet.

Vi får gärna bemöda oss om att lära känna missionären, och att ta reda på information om folket och platsen dit missionären åker. Vi kan också gärna sprida information åt andra om den missionär som vi understöder, så att sändarna kan bli flera. Ibland kan det nämligen också vara så, att de utsända skulle kunna vara ännu flera, men sändarna är för få för att det ska vara möjligt att sända ut alla dem som skulle behövas på missionsfälten.

Frågan är alltså inte bara om det finns lämpliga missionärskandidater, utan också om det finns sändare som är villiga att ta ansvar i förbön, omsorg och ekonomiskt offer, så att flera missionärer kan sändas ut.