1850-olika-folkslag

År 1809 blev Finland en del av Ryssland. Finland blev ett storfurstendöme och lydde under den ryske tsaren.

Den protestantiska missionen i Europa hade pietismen som sin vagga och utgick från enskilda personer. Huvudansvaret kom att vila på grupper av frivilliga missionsvänner. Herrnhutismen inspirerade många till hednamission.

Under början av 1830-talet bildades många missionssällskap i Europa. I Holland och England bildades olika missionssällskap, likaså i Tyskland. Danskarna var också tidigt med i bilden, Danska Missionssällskapet grundades år 1821. I Sverige bildades Svenska Missionssällskapet år 1835.

Finska Bibelsällskapet hade kontakt med Svenska Missionssällskapet i Stockholm och understödde det ekonomiskt. I Finland tändes yttremissionsgnistan hos några pietistiska präster på 1830-talet. I synnerhet Jonas Lagus brann för att ett missionssällskap skulle bildas i Finland.

Medel till hednamission sändes via Stockholm

Medel för hednamission samlades vid den tiden in i en del församlingar i Finland. Dessa medel sändes till Svenska Missionssällskapet i Stockholm.

Den finske ärkebiskopen var till en början positivt inställd till missionsverksamheten. År 1837 blev han emellertid kallad till kejsaren, som uppmanade honom att hålla uppsikt över sina präster, i synnerhet de pietistiska. Kejsaren var rädd för allt som inte föll inom de ordinära kyrkliga ramarna, eftersom han fruktade oordning i riket.

Förbjuden verksamhet

Insamlingsverksamheten i församlingarna till förmån för hednamissionen spelade en viktig roll vid rättegångarna mot de väckta prästerna och deras åhörare i slutet av 1830-talet. Vid tinget i Kalajoki åren 1838–39 var ett av brotten nämligen ”sparbössor till insamlande af medel för christendomens utspridande bland hedningarne”.

Man ansåg att insamlingsverksamheten bedrevs utan tillstånd. De väckta dömdes och måste betala böter för att de samlat in medel för hednamission. Yttremissionsivern dämpades som en följd av detta.

Trots detta fortsatte en del präster att intressera för yttre missionen. Nämnde Jonas Lagus gjorde år 1837 ett besök hos några ledare för Svenska Missionssällskapet i Stockholm. Därefter besökte han finländska prästbröder i akt och mening att få till stånd ett missionssällskap också i Finland. Den resan gav inte önskat resultat.

Hedberg arbetade för yttre mission

Hedberg-F-G-1864bFredrik Gabriel Hedberg år 1864.Fredrik Gabriel Hedberg var vid denna tid aktiv bland de pietistiska prästerna. Han hade kontakter med Jonas Lagus och andra som ivrade för hednamissionen. Hedberg hade ett starkt missionsintresse och var också aktiv när det gällde att samla medel för Svenska Missionssällskapet.

Från 1840-talet dämpades missionsintresset bland de pietistiska prästerna. Till detta bidrog de fällande domarna i Kalajoki-tinget. Hedbergs troskamp ledde till en brytning med de pietistiska prästerna. Hedbergs missionsintresse tog sig dock fortsättningsvis uttryck i kontakter med till exempel rikssvenska missionsvänner, förmedlande av missionstidningar till sina vänner, och insamlingsverksamhet för missionen. Senare uppmuntrade han också unga män att söka sig till missionärsskolning.

Hedberg understödde närmast sådant missionsarbete som hade klara lutherska förtecken. När det gällde det finländska lutherska yttremissionsarbetet, var det för Hedberg viktigt att det utfördes i nära samarbete med kyrkosamfundet, också om det utfördes av missionsorganisationer.

Tsar-Alexander-IITsar Alexander II.Nya tider randades

År 1855 fick Ryssland ny kejsare, Alexander II. Han var mera frisinnad och öppnare än sin föregångare. Större frihet blev gällande också på det kyrkliga planet i Finland, inte minst för väckelserörelserna. Det intresse för hednamission som vuxit fram under 1830- och 1840-talen kunde därmed konkretiseras i nya verksamhetsformer.

År 1857 hade det gått sjuhundra år sedan ”frälsnings-nådens ljus först begynte gry uti Suomis bygder och den första martyren här blödde för salighetens sak”. Kejsaren gav därför tillstånd till en jubelfest i Finland. Det anmärkningsvärda var att den jubileumskollekt som det året uppbars i landets alla församlingar skulle tillfalla missionen.

Därtill skulle också under de följande åren en landsomfattande missionskollekt uppbäras årligen. Missionsverksamheten som tidigare från myndighetshåll betraktats med misstänksamhet och ansetts olaglig blev nu uppmuntrad från högsta ort.

Drömmen blev verklighet

Den 19 januari år 1859 bildades Finska Missionssällskapet. Sällskapet hade från början en nära anknytning till Leipzig och lutherska missionssällskap i Tyskland.

Moberg-AdolfProfessor Adolf Moberg.Medlemmar i den stiftande styrelsen för Finska Missionssällskapet var professor Frans Ludvig Schauman, sekreterare Gabriel Mauritz Waenerberg, soldatpredikant Klemens Johan Sirelius, professor Adolf Moberg, professor A. F. Granfelt, professor Otto E. A. Hjelt, kamrer D. W. Alopaeus, kamrer A. W. Wegelius och slaktare I. W. Warelius.

Bland initiativtagarna fanns också företrädare för den evangeliska rörelsen. Bland dem som valdes in i interimsstyrelsen för Finska Missionssällskapet år 1859 fanns professor Adolf Moberg. Han blev 14 år senare ordförande i den nygrundade Lutherska Evangeliföreningens styrelse. Också Fredrik Gabriel Hedberg var tillfreds med Finska Missionssällskapets grundande.

Många evangeliska präster var aktiva som talare vid Missionssällskapets fester och flera av sällskapets missionärer kom ur de evangeliska leden. I slutet av 1800-talet började dock de evangeliska gå egna vägar, när det gällde yttremissionsarbetet.


Brita Jern

missionsledare


Källor:

Ingvar Dahlbacka (1993), Fredrik Gabriel Hedberg och missionen. Åbo Akademi.

Evangeliföreningen 1873–1973 (1973). Svenska Lutherska Evangeliföreningens i Finland förlag.

Simo Heininen (2008), Suomalaisen lähetystyön alku. Föreläsning vid FMS:s jubileumsårsseminarium 10.11.2008.

Carl-Erik Sahlberg (1999), Missionens historia genom 2000 år. Libris.

Henrik Smedjebacka (2001), I Guds fotspår. Åbo Akademi.

Ingemar Öberg (1991), Luther och världsmissionen. Åbo Akademi.