Holmberg-G-O-001Kaplan G.O. Holmberg.Evangeliföreningen grundades år 1873. Föreningens syfte formulerades i dess stadgar. Syftet är detsamma ännu idag, nämligen att ”till livgivande bruk allmännare befordra Kristi evangelium”.

Enligt de nuvarande stadgarna kan föreningens verksamhet också omfatta ”missions- och övrig utlandsverksamhet”. Detta fanns inte med i de ursprungliga stadgarna, då man kanske tänkte sig att verksamheten inte skulle breda ut sig utanför landets gränser. Varför blev det ändå så?

Missionsintresset har varit ett centralt drag hos den evangeliska rörelsen ända från dess början. När Finska Missionssällskapet grundades år 1859 var sålunda evangeliska präster och andra aktiva evangeliska personer såväl medlemmar i dess styrelse som medverkande vid sällskapets fester. Också senare kanaliserades det evangeliska missionsintresset till väsentlig del genom Finska Missionssällskapets verksamhet. Ännu år 1895 var tre av de nio ledamöterna i Finska Missionssällskapets styrelse evangeliska.

Missionskola

Finska Missionssällskapet grundade år 1862 en missionsskola, Suomen Lähetyskoulu, i Helsingfors. Där skulle sällskapets missionärer utbildas under sex år.

Kraven på de sökande var att de ”rent och ledigt kunde läsa innantill, väl förstå det lästa, skriva en tydlig handstil samt orden med dess rätta bokstäver.” Ett väckt samvete hörde också till kraven. Männen fick inte heller vara förlovade eller skuldsatta. Första året fick skolan ett trettiotal sökande.

Bland dem som antogs till missionsskolan fanns Pietari Kurvinen och Martti Rautanen. Ett tyskt missionssällskap, Rhenska Missionssällskapet, hade vid denna tid en missionär i Västafrika, Carl Hugo Hahn. Han besökte Helsingfors år 1862. Via Hahn fick Finska Missionssällskapet år 1867 officiellt sitt första missionsfält, Amboland i Västafrika.

Missionärer från Finland

År 1868 välsignades de första finländska lutherska missionärerna. De reste samma år ut tillsammans med tyska missionärer via Tyskland. Arbetet i Amboland inleddes år 1870. Resan som gick via Lübeck och London, tog nämligen två år i anspråk.

Bland dem som reste ut till Västafrika fanns Pietari Kurvinen och Martti Rautanen. Pietari Kurvinen återvände år 1874 till Finland, medan Martti Rautanen verkade i Amboland i över femtio år.

Det berättas om Pietari Kurvinen, att han, medan han gick i missionärsskolan, tillsammans med sina klasskamrater besökte kyrkan tre gånger varje söndag. Efter skolveckans hårda arbete med studier och gårdskarlssysslor blev detta för mycket. Pieteri drabbades av ångest. En söndag somnade han på kyrkbänken. Då han vaknade, förebrådde han sig själv mycket starkt.

Samma kväll vågade han ändå bli borta från kvällsmötet och stannade i stället i sin kammare för att läsa Bibeln. Han tillbringade tid i bön efter att ha upplevt att han genom bibelläsningen fann Gud. Efter den söndagens kamp förstod han äntligen innebörden i Jesu försoningsverk. Han ropade så högt att det skallade: ”Mitt tok, jag är ju redan salig, saligen friköpt”. Denna mening – friköpt, friköpt och saligen friköpt – blev sedan Pietari Kurvinens motto under hela livet.

Lutherska Evangeliföreningen

Ungefär vid samma tid, år 1873, grundades Lutherska Evangeliföreningen. Föreningen var vid denna tid tvåspråkig. Lutherska Evangeliföreningen utgjorde ett gott stöd för den evangeliska rörelse som kommit igång under 1840-talet.

Evangeliföreningens första årsmöte hölls år 1874 i Helsingfors. Med på högtiden var 2 000 deltagare, bland dem kyrkoherde Fredrik Gabriel Hedberg. Evangeliföreningens första styrelseordförande blev fysikprofessor Adolf Moberg, som också hade hört till styrelsen för Finska Missionssällskapet ända sedan dess grundande.

De evangeliskas missionsintresse kanaliserades vid denna tid genom Finska Missionssällskapet. Många av Finska Missionssällskapets afrikamissionärer var evangeliska. Den mest kända av dem var Pietari Kurvinen. År 1899 utsågs han till förman för Evangeliföreningens kommande arbete i Japan. Han var också far till en av Evangeliföreningens första missionär genom tiderna.

Mission via Finska Missionssällskapet

Under 1870-talet skönjdes bland de evangeliska i Helsingfors en viss avoghet gentemot Finska Missionssällskapet. Vissa evangeliska elever trivdes inte i missionsskolan, och vissa nekades till och med tillträde på grund av meningsskiljaktigheter i lärofrågor. Inställningen blev småningom igen positivare.

Under 1880-talet firade Evangeliföreningen och Finska Missionssällskapet på många orter gemensamma evangelifester och missionsfester, ett bruk som blev allmännare under 1890-talet. Ur de evangeliska leden kom ett betydande stöd till Finska Missionssällskapet. Stödet kom från såväl lekmän som evangeliska präster. Missionsintresset var överlag stort i de evangeliska leden till skillnad från den dåtida situationen till exempel i de laestadianska leden.

Trots gemensamt intresse och gemensam verksamhet var förhållandet mellan Evangeliföreningen och Finska Missionssällskapet inte problemfritt. Redan på 1860-talet fanns det meningsskiljaktigheter som bland annat bottnade i att somliga ansåg den evangeliska läran vara för tunn.

Brytningsår

August Lohman år 1879 vid Evangeliföreningens årsmöte föreslog att föreningen skulle börja med självständigt missionsarbete, röstades förslaget ändå enhälligt ner. Motiveringen var att föreningen inte skulle bedriva hednamission, då det i landet redan fanns ett missionssällskap.

År 1896 blev ett brytningsår för Evangeliföreningen. Rörelsen präglades av inre motsättningar. Läromässiga frågor skiljde medlemmarna åt, och splittringen blev konkret under åren 1895–96. Följden blev en sållningstid med utåt synlig splittring, men samtidigt en inre konsolidering, som Lauri Koskenniemi har uttryckt saken.

På denna inre konsolidering följde olika behov av att uttrycka den egna identiteten. Dels befästes det hedbergska trosarvet, dels byggde Evangeliföreningen egna bönehus. Ett starkt ungdomsförbund bildades inom rörelsen. Splittringens tid kom också att fungera som startskottet för Evangeliföreningens självständiga missionsarbete.

Olika förslag angående utvidgning av Evangeliföreningens verksamhet framfördes år 1896, till exempel förslag om att verka bland judar, sjömän och utlandsfinländare. Det fanns en medveten strävan till ett eget andligt arbete utanför landets gränser med tanke på den dag då samarbetet med Finska Missionsällskapet eventuellt skulle upphöra.

Back-Johannes-1890-taletJohannes Bäck.Evangeliskt hednamissionsarbete

Förslaget om utvidgad verksamhet hade ventilerats, men fram till år 1897 hade det inte varit tal om egentlig hednamission. Vid Evangeliföreningens årsmöte år 1897 framfördes emellertid ett initiativ om att påbörja självständig hednamission enligt modell från Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Sverige. Initiativtagaren, kaplan G.O. Holmberg, var mycket målmedveten i sitt tal och refererade till det traditionellt livliga evangeliska missionsintresset, som till följd av de senaste tidernas händelser svalnat. Eftersom samarbete med Finska Missionsällskapet inte verkade vara någon gångbar väg, var ett eget missionsarbete lösningen.

Förslaget fick understöd, bl.a. av Johannes Bäck, men det rönte också motstånd. Styrelsen fick därför i uppdrag att bereda frågan till nästa årsmöte.

År 1898 tog Evangeliföreningens årsmöte så beslutet att påbörja hednamission. Någon stadgeändring behövdes inte, eftersom stadgarna inte innehöll någon geografisk begränsning beträffande föreningens verksamhet. Intressant var motiveringen för yttre mission. Man nämnde att Kristi sanna kyrka alltid är missionerande. Inre- och yttremission är den bästa tänkbara mätaren på det andliga livets tillstånd. Under andligt fattiga tider har missionsarbetet inte ansetts viktigt. Missionsarbete har i sin tur fungerat som friskvård för det andliga livet.

Orsaken till att Evangeliföreningen påbörjade ett självständigt missionsarbete var framförallt det stora missionsintresset inom rörelsens led. Det självständiga missionsarbetet kom inte till för att hela såren efter splittringarna inom de evangeliska leden, inte heller för att motsätta sig Finska Missionsällskapets arbete. Men både dessa inre och yttre motsättningar blev faktorer som påverkade beslutet.

Japan ansågs ur många synvinklar vara ett lämpligt land för föreningens tilltänkta hednamission. Att man sökte sig mot Asien berodde också på de svårigheter som finländska missionärer mött i Afrika.


Brita Jern
missionsledare


Källor:

Evangeliföreningen 1873–1973 (1973). Svenska Lutherska Evangeliföreningens i Finland förlag.

Simo Heininen (2008), Suomalaisen lähetystyön alku. Föreläsning vid FMS:s jubileumsårsseminarium 10.11.2008.

Seija Jalagin (2007), Japanin kutsu. Suomalaisen Kirjallisuuden seura.

Lauri Koskenniemi (1967), Suomen evankelinen liike 1870/1895. SLEY.

Lauri Koskenniemi (1992), Evankeliumi Japaniin 1896/1939. SLEY-Kirjat.

Släkten Kurvinens släktförenings webbplats (2013).