1900-t-bostadshus-for-missionarer-i-JapanBostadshus för missionärer i Japan.

Vid sitt årsmöte år 1898 beslöt Evangeliföreningen att påbörja hednamission. Orsaken till att Evangeliföreningen började med ett självständigt missionsarbete var framförallt det stora missionsintresset inom rörelsens led, även om andra faktorer också inverkade.

Japan ansågs ur många synvinklar vara ett lämpligt land för föreningens tilltänkta hednamission. Att man sökte sig mot Asien och inte mot Afrika berodde bland annat på de svårigheter som finländska missionärer mött i Afrika.

Japan var vid denna tidpunkt ett icke-missionerat land. Jesuiter hade tidigare vistats i landet i missionssyfte, men ansågs ha blandat sig i landets politik. Följden var att kristna mördades, missionsarbetet förbjöds och Japan stängdes för utlänningar. Detta var år 1638.

År 1859 kom såväl katolska som protestantiska missionärer till Japan. Lutherska missionärer kom in i bilden från år 1892, då från Amerika. De första finländska lutherska missionärerna sändes ut år 1900.

Den 27 september år 1900 firade Evangeliföreningen i Helsingfors den första missionsfesten tillsammans med de missionärer som skulle sändas ut, pastor Alfred Wellroos med familj och fröken Esteri Kurvinen. De anlände till Nagasaki i Japan på Luciadagen samma år.

Eget hus efter knagglig början

Redan efter ett år lämnade familjen Wellroos Japan för hemlandet. Esteri Kurvinen flyttade till staden Saga där det fanns amerikanska lutherska missionärer som kunde stöda henne. Hon verkade där i fyra års tid, delade ut Biblar och katekeser, höll bibelklasser, spelade vid gudstjänsterna och evangeliserade bland kvinnor. År 1904 anlände lärarinnan Siiri Uusitalo till hennes hjälp. Året innan anställdes den första japanen i arbetet, bibelkvinnan Aja Nagai.

En av de amerikanska missionärerna, doktor R.B. Peery, var också Evangeliföreningens styrelse till hjälp. Han stod i livlig brevväxling med den och besökte också Helsingfors år 1903.

I hemlandet fick Japanmissionen starkt stöd redan från början. Under åren 1899–1910 grundades till exempel i svenska Österbotten 52 syföreningar i 20 olika församlingar. Dessa syföreningar verkade framför allt för Japanmissionen. Också senare växte antalet syföreningar trots att de finlandssvenska missionärerna i Japan var få.

Under det rysk-japanska kriget åren 1904–05 försvårades arbetet för de finländska sändebuden i Japan eftersom de var ryska medborgare. Finländarna flyttade till Tokio år 1905 i väntan på besked om eget arbetsområde. De hade med sig ett rekommendationsbrev från guvernören i Saga till guvernören i Tokio.

Med dem flyttade också en del av de kristna japanerna. Slutligen tilldelades Evangeliföreningens missionärer en egen arbetsplats i staden Shimosuwa. De hade där ett eget hus, som användes både som bostad, barnträdgård och kyrka.

Full aktivitet med ungdomlig entusiasm

Nya missionärer kom ut, fler infödda anställdes, den ungdomliga entusiasmen var påtaglig. Den 23 november år 1905 döptes den första japanen inom Evangeliföreningens missionsarbete, läraren Y. Joshida.

Arbetet utvidgades ytterligare med nya missionärer och nya arbetsområden, bland annat i Tokio. Under tiotals år måste församlingen i Tokio flytta mellan hyrda lokaler, vilket inverkade menligt på församlingsmedlemmarnas möjligheter att samlas.

Nya predikoplatser kom till, man öppnade barnträdgårdar, höll söndagsskola, grundade nya missionsstationer och förkunnade det glada budskapet om Jesus Kristus närhelst det var möjligt.

Missionsarbetet hade en egen evangelistskola som utbildade lokala predikanter. Missionärerna översatte också luthersk litteratur till japanska och spred skrifterna i riklig mängd. Tidskrifter för både barn och vuxna redigerades. Arbetet utvidgades så långt norrut som till ön Hokkaido och staden Sapporo.

År 1939 innehöll kyrkböckerna i de finländska lutherska församlingarna i Japan 2 242 namn. De allra flesta var döpta antingen av egna lutherska präster eller av finländare. Under åren 1924–1933 hade Evangeliföreningen dock svårigheter att få nya missionärer.

”Japanmissionen slut”

Så följde det andra världskriget. Kristna missionärer var tvungna att lämna sina poster i skolor och i de styrande organen för kyrkor och församlingar. De hindrades i sin predikoverksamhet, och till och med från att själva höra Guds ords förkunnelse. De flesta missionärer var tvungna att lämna Japan, dock inte finländarna. Dessa var under noggrann uppsikt, men fängslades inte.

Nationen Japan hindrade också sina landsmän från att höra missionärernas predikningar. De japanska kristna fick lida. Polisen ansatte dem med påföljden att de inte vågade gå till tillfällen där Guds ord förkunnades. Efter att någon missionär besökt ett kristet hem, trakasserades sedan de kristna i det hemmet.

Missionärerna uppmanades från hemlandet att återvända till Finland. I början av år 1946 hade alla finländska missionärer lämnat Japan. Missionsverksamheten där var slut.

Också i Finland dämpades missionsivern av kriget. Man misströstade och skrev rubriker i tidningarna: ”Japanmissionen slut”.

En skingrad skara och förstörda byggnader

Men också kriget tog slut, och från Japan kom besked om att kristna förkunnare på nytt var välkomna. År 1947 beslöt man att i Finland återuppliva missionsskolan, som utbildade missionärer, för att få fler arbetare. Den grånade pastorn Vihtori Savolainen erbjöd sig att resa till Japan och försöka samla de skingrade församlingarna och organisera missionsarbetet på nytt. Han anlände till Japan med sin fru år 1947.

Många kyrkosamfund var upplösta och frågorna inför framtiden var många. Efter drygt ett år kom missionärer ut och arbetet kunde återupptas. Man saknade länge medel att bygga upp förstörda kyrkor och missionärsbostäder. Församlingarna hade minskat i antal och kunde inte heller underhålla sina egna pastorer.

I oktober 1948 var totalantalet kristna i Japan 324 734, varav 199 462 var protestanter, resten var katoliker. Antalet lutheraner var 1 889. Totalt hade Evangeliföreningen under de första femtio åren i Japan 33 missionärer. I regel avlönades endast mannen, när det gällde ett missionärspar. Hustrun deltog i arbetet vid sidan av uppgifterna i hemmet.

Det evangelisk-lutherska kyrkosamfundet återupprättades och höll årsmöte år 1949. De infödda prästerna var sex till antalet. Japans befolkning var 80 miljoner och antalet protestantiska missionärer i landet var 618. Evangeliföreningens vision vid denna tid var att kunna sända ut åtminstone 20 missionsarbetare under fem år.

Stödet i hemlandet

År 1950 beviljade kyrkostyrelsen i Finland för första gången en officiellt påbjuden kyrkokollekt för den finländska lutherska japanmissionen. Medlen för missionsverksamheten samlades annars in genom Evangeliföreningens predikoverksamhet.

Predikanterna åkte runt och höll japanmissionsfester, och vanligen fick de då också del av kyrkokollekterna. Serveringsinkomsterna gick i regel också till japanmissionen. Inför dessa fester ordnade man vanligen insamlingar som också inbringade vackra summor. Sparbössor spelade också en viss roll.

Men japanmissionen levde ur hand i mun. Under vissa tider, till exempel första halvan av 1920-talet, var den japanska yenens kurs sådan att den finsk marken blev mycket svag.

En av de resepräster som flitigast reste runt var prosten Verneri Niinivaara. Han sörjde för missionärerna som för egna barn. Missionsvännerna var mycket villiga att ge sitt understöd till honom, till och med så att de höll inne med pengarna då andra predikanter besökte orten och i stället väntade på Niinivaara!

Evangeliföreningens japanmission fick också ekonomiskt stöd från de finska kyrkosamfunden i Amerika och från lutherska organisationer i Sverige.

För den svenska Evangeliföreningens vidkommande var det predikanterna Leander Erikssons och Walter Fredrikssons uppgift att samla in medel och sporra till fortsatt arbete för japanmissionen.

Lindgren-Ruben-Aura-JapanmissRuben och Aura Lindgren.

Den svenska Evangeliföreningens andel i arbetet

Evangeliföreningen fungerade som en odelad, tvåspråkig förening fram till år 1922. Under denna period var det bara en missionärsfamilj, Ruben och Aura Lindgren, som representerade den svenska delen av föreningen. De sändes till Japan år 1917. Den svenska föreningen SLEF ansvarade för dem från år 1922 till 1924, då de återvände till Finland.

Karen-Irene-Japanmiss.2Irene Karén.Till finlandssvenskarna hörde också folkskollärarinnan Irene Karén, hustru till missionären Artturi Karén. Hon vistades i Japan med sin man under åren 1922–28, 1931–36 och 1954–60.

Den svenska föreningens årliga understöd på 1920-talet var ca 25 000 mk. Då inräknades inte Ruben Lindgrens lön. Japanmissionens totala omkostnader vid denna tid var ca 700 000 mk. Efter hemkomsten till Finland studerade Ruben Lindgren och var också under denna tid avlönad.

Från år 1929 avlönade SLEF två japanska arbetare som verkade i Okaja och Akaho, där jordmånen uppgavs vara hård. Arbetet inriktade sig på fabriksarbeterskorna. I Okaja slog ordet rot och år 1937 kunde man inviga en kyrka där.

Japanska märkesår ur kristen synvinkel

År 1938 kunde missionsarbetet registeras i Japan. Samma år övergick den högsta beslutanderätten för missionsarbetet från Evangeliföreningen till den japanska kyrkan och dess kyrkomöte. Evangeliföreningen hade dock rätt att göra anmärkningar. Ett annat märkesår var år 1939 då Japans parlament godkände kristendomen som officiell religion vid sidan av de övriga religionerna.

År 1940 fick man veta att kyrkosamfundet var för litet för att kunna registreras hos myndigheterna. Vid denna tid gick alla protestantiska kyrkor i Japan samman till ett enda samfund, delvis på grund av krigstiden. Missionärerna måste underkasta sig detta samfund och fick avbryta förbindelsen till sina missionssällskap.

År 1949 kunde slutligen en evangelisk-luthersk kyrka i Japan bildas.

Nytt hopp i SLEF

År 1945 uttalade sig den svenska Evangeliföreningen hoppfullt om ny vind i seglen för sin japanmission. Målsättningen var först en arbetare, som man ensam kunde underhålla, sedan en missionär ur den egna kretsen och slutligen en egen missionsstation.

År 1948 meddelade SLEF att man hade identifierat en egen missionärskandidat, Gottfrid Söderbacka, som först skulle bli folkskollärare och sedan missionär i Japan. År 1952 anlände Gunnel och Gottfrid Söderbacka till Japan. Deras insats där blev dock begränsad till en arbetsperiod. År 1956 återvände Gunnel och Gottfrid Söderbacka till Finland. De reste runt i bygderna och visade bland annat en film från Japan. Filmen gav missionsvännerna i hemlandet en god inblick i arbetet.

Efter att Gottfrid Söderbacka avgått ur SLEF:s tjänst, sökte man förgäves efter egna missionärskandidater. År 1957 gick man i stället in för att stå för hälften av Irene och Artturi Karéns lön. Irene Karén skrev brev till missionssyföreningarna och berättade om sitt liv som missionsärshustru.

Den sista egna japanmissionären

Från september 1959 inträdde diakonissan Ilma Ruth Aho i SLEF:s tjänst. Hon var finska Evangeliföreningens missionär i Japan sedan år 1956. Hon lämnade dock Japan redan under försommaren 1960. Därefter fortsatte SLEF att stöda arbetet inom Japans förenade lutherska kyrka. Någon egen missionär hade man inte längre.

Upprepade gånger anhöll SLEF om att få sända arbetare till Japan. I de avvisande svaren från kyrkan i Japan meddelades, att man önskade endast prästvigda missionärer från Finland. Japan hade vid denna tid 94 miljoner invånare, varav ca 700 000 räknades vara kristna. Man hade i SLEF svårt att förstå, varför arbetare inte var välkomna.

SLEF undersökte härefter möjligheterna att sända arbetare till något land där prästvigning inte utgjorde ett minimikrav.


Brita Jern
missionsledare


Källor:

Ingvar Dahlbacka (1987), Den evangeliska rörelsen i svenska Österbotten 1845–1910. Åbo Akademi.

Seija Jalagin (2007), Japanin kutsu. Suomalaisen Kirjallisuuden seura.

Artturi Karén (1951), Lutherska Evangeliföreningens missionsarbete i Japan. Svenska Lutherska Evangeliföreningen.

Lauri Koskenniemi (1992), Evankeliumi Japaniin. SLEY-Kirjat.

SLEF:s årsberättelser 1922–1961.