1964-fam-Klemets-Norrback-MaragoliSLEF:s första Kenyamissionärer framför sitt hem i Maragoli, 1964. Från vänster: Sven och Linnéa Klemets, Märta och Gustav Norrback. Främre raden: Thomas och Kristian Norrback.

År 1963 upptog SLEF missionsarbete i Kenya. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV) från Sverige hade då arbetat i Kenya sedan 1948. Som en frukt av dess arbete hade en luthersk kyrka vuxit fram. Den blev självständig (från MBV) år 1963, samma år som landet Kenya blev självständigt.

Det var kontakter mellan MBV och SLEF som ledde till att SLEF upptog missionsarbete i Kenya. De första missionärerna som reste ut var Märta och Gustav Norrback med familj. De anlände till Kenya i slutet av oktober 1963, några veckor innan landets självständighet. I maj 1964 sändes Linnéa och Sven Klemets ut till Kenya. (Den som närmare vill bekanta sig med den här första tiden hänvisas till Gustav Norrbacks bok Kenyamissionen 1963–1973).

1960-t-Wasundi-kyrkaKyrkan i Wasundi.SLEF arbetade till en början i Wasundi, Maragoli, norr om staden Kisumu. Men läget blev konfliktfyllt och ohållbart, och SLEF:s missionärer fick i stället nya uppgifter på annat håll. SLEF:s första steg på det nya missionsfältet i Kenya blev ett nederlag som gav lärdomar inför framtiden.

1967-Atemobron-SvenKlemetsBron över floden vid Atemo. Foto Sven Klemets.Inom ramen för Lutheran Church in Kenya (LCK), Lutherska kyrkan i Kenya, senare Evangelical Lutheran Church in Kenya (ELCK), fick SLEF sedan ett större ansvar för arbetet bland luofolket. Tiden var mogen för Evangeliföreningens första egna missionsstation.

Evangeliföreningens styrelse beviljade år 1967 ett anslag om 5 000 mk för Atemo missionsstation. I september samma år byggdes en bro över floden till Atemo. Arbetet gjordes med frivillig arbetskraft, medan missionen stod för cement, sand, järn och arbetsledning. Sedan uppfördes en skolbyggnad, som ersättning för tomten.

”Fram för Atemo”

Sensommaren 1968 mottog Evangeliföreningen en begäran, undertecknad av den nyvalde presidenten för den lutherska kyrkan i Kenya, James Otete Nchogu, om att Evangeliföreningen i fortsättningen särskilt skulle inrikta sig på mission bland luofolket. Saken diskuterades mellan missionärer och missionsutskott och styrelse i hemlandet. Fördelarna ansågs vara att man då skulle kunna koncentrera sig på ett enda språk (luo) samt att koncentrationen på en stam skulle stärka hemmafronten. Förfrågan besvarades följaktligen med ett ja.

En femårsplan kallad Fram för Atemo utarbetades och godkändes i SLEF:s styrelse. Saldot efter byggåret 1968 på Atemo var ett färdigt skolhus och en lerhydda samt en missionärsbostad under vattentak. I augusti 1969 flyttade familjen Klemets som den första missionsärsfamiljen in på Atemo.

SLEF kom alltså att koncentrera sig på missionsarbete i luoland. Detta var medvetet, både från SLEF:s sida och från LCK:s sida, även om koncentrationen på en stam också varit en källa till kritik från olika håll under årens lopp. Strategin var klar redan från början: man skulle satsa på evangelisation, undervisning och sjukvård.

1966-Stjernberg-MajgretMajgret Stjernberg.SLEF:s femte missionär i Kenya var Majgret Stjernberg som reste ut år 1966 och började undervisa på Itierio gymnasium. Efter språkkurs och praktik i England reste diakonissan Maj-Len Åbonde till Kenya hösten 1968.

Behov av undervisning

Den lutherska kyrkan i Kenya drev en bibelskola på Matongo som dittills utbildat evangelister. Det fanns stora behov av predikanter med god skolning. Man funderade inom kyrkan mycket på undervisningen av de kristna. Man kunde inte bara döpa dem, de borde också läras.

Både Sven Klemets och Gustav Norrback vittnar i sina brev från slutet av 1960-talet om att åhörarna under predikningar lyssnade uppmärksamt, men inte visade tecken på att förstå t.ex. att Gud skulle hjälpa och frälsa också sådana som gjort illa. Andra gånger var samförståndet däremot helt uppenbart, t.ex. när missionären talade om att den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.

Den 9 november 1969 invigdes ett kurscenter med internat på Atemo. Vid den här tiden fanns inga motsvarande lokaler inom den lutherska kyrkan i Kenya, LCK. Det nybyggda kurscentret möjliggjorde på ett särskilt sätt omfattande verksamhet. Verksamheten på Atemo gick starkt framåt.

På vårvintern 1970 fick Atemo en ny missionärsfamilj genom Brita och Jorma Iiskola med barn. Till en början fick Jorma Iiskola posten som biträdande chef för ungdomsarbetet inom LCK. Ungdomsarbetet erbjöd en verklig utmaning inom kyrkan. Verksamhetsfältet var alldeles för stort i förhållande till antalet arbetare. Jorma Iiskola reste runt på landsbygden i Nyanza och visade bl.a. diabilder med bibliska berättelser.

Framgång i luoland

1969.11.09-dop-Atemo-SvenKlemetsDop på Atemo 9.11.1969. Foto Sven Klemets.Under verksamhetsåret 1969–70 döptes 77 personer inom luo-området, medan 14 konfirmerades (redan döpta). Arbetet i luoland stimulerades av att luofolket länge väntat på en missionsinsats. Arbetet i Maragoli var inte lika fruktbärande som arbetet i luoland, i Maragoliområdet hade under samma tid 19 personer döpts.

Den 9 februari 1970 hölls en välkomstfest för SLEF:s Kenyamission på Atemo. I den deltog också kyrkans president och kassör. År 1971 flödade elljuset över Atemo, man hade installerat en generator som producerade ström (6 kW) några timmar per kväll. Därmed kunde man börja hålla bibelstudier också på söndagskvällen.

Familjen Klemets blev dock hastigt tvungen att resa till Finland på grund av sjukdom i familjen. I oktober 1972 avled deras andra son Sven-Olof i leukemi. Familjen återvände till missionsarbetet i Kenya. Lagom till julen 1972 meddelades att SLEF hade fått ännu en ny missionär, diakonissan Helena Holmgård. År 1973 utökades missionärsgruppen på Atemo med familjen Iris och Boris Sandberg. Boris, som var präst, skulle gå in i sin uppgift på fältet under ledning av Gustav Norrback, innan Gustav med sin familj lämnade fältet för gott samma år 1973.

Missionen tog plats i kyrkolagen

1963 års kyrkolag i Finland uppmärksammade missionen som en viktig angelägenhet för alla i församlingen. Det blev nu naturligare för församlingar med missionsintresserade grupper att uppta en post för ändamålet i församlingens budget. Det missionsinriktade arbete som redan fanns inom församlingarna fick därmed sin existens berättigad. Missionsarbetet utfördes fortsättningsvis uteslutande genom olika missionsorganisationer, men några sådana nämndes inte i lagen. Sålunda favoriserades inte heller någon organisation.

Ivrig början

Kenyamissionen hade vind i seglen. Understödet för det nya arbetet var livaktigt och offerviljan var stor. Under september–december 1963 redovisades inkomster för Kenyamissionen till ett värde av 23 624 mk. Pengarna kom från privata gåvor, kollekter, syföreningar, serveringsinkomster, sparbössor, skolor, utlottning av kaka och filt, juniorföreningar och från missionslägret i Jeppo. (För två mark fick man 300 gr smör eller tre liter mjölk eller 300 gr korv vid denna tid). Fram till september 1964 hade under ett år insamlats 43 000 mk genom 400 personer.

Alla inbjöds att teckna garantier för Kenyamissionen. På så sätt skulle missionens ledning få en fastare ekonomisk grund att utgå ifrån. Garanternas antal under år 1965 var 221 stycken, alltså en blygsam skara med tanke på medlemsantalet i föreningen. Antalet av dem som tecknat sig som garanter för Kenyamissionen gick också följande år stadigt neråt.

Upprop gjordes i Sändebudet för att vända trenden. Man hänvisade till att hemmafronten, som hade det bättre ställt än många andra folkgrupper, hade stora möjligheter att hjälpa. Alla uppmanades att vara med, också med en liten summa. Tacksamheten till Herren över ett gott skördeår och en ny missionär förpliktade till att be och offra för åkertegen i Kenya.

Den officiella kollekt som årligen upptagits runt om i församlingarna för Kenyamissionen hade däremot under några år stigit märkbart. Offerkuvert sändes till avdelningar och församlingar inför kollekten. Dessa blev en verklig framgång.

Syföreningar och gruppresa till fältet

Japanmissionen var fortfarande mycket kär för mången missionsvän. Så småningom kom också särskilda missionssyföreningar för Kenyamissionen igång. Man lade verkligen manken till för detta nya missionsarbete, som också fick sin inspiration genom de brev från missionsfältet som missionärerna ofta sände till Sändebudet.

1967-gruppresaPaus under den första gruppresan till Kenya år 1967.I slutet av år 1967 ordnade Evangeliföreningen den första gruppresan till missionsfältet i Kenya. Man slog på stort och besökte Libanon, Etiopien och Kairo, förutom Kenya där man bl.a. besökte Atemotrakten och Maragoli. Resenärerna fick en god inblick i det påbörjade arbetet och en förnyad glöd för missionens sak. Detta inspirerade i sin tur hemmafronten också rent praktiskt.

Missionärerna på besök i hemlandet

År 1968 återvände de första Kenyamissionärerna till hemlandet. De hemkomna missionärerna uppmuntrade påtagligt hemmafronten genom sina besök ute i bygderna. Ett stort stöd på hemmafronten uppammades för att förverkliga uppbyggnaden av Atemo. Det ekonomiska uppsvinget för Kenyamissionen under år 1969 berodde på missionärernas hemkomst och deras information samt på arbetet med en egen missionsstation i Afrika.

På våren 1970 besökte fotografen Fred Runeberg på eget initiativ missionens verksamhetsområde i Kenya. Han reste sedan omkring i hemlandet och visade sina bilder och berättade om sitt besök. Kollekter och inträdesavgiften gick till Kenyamissionen.

I slutet av 1960-talet förekom i tidningsspalterna en viss diskussion om skillnaden mellan u-hjälp och mission. Sven Klemets skrev för sin del en artikel i Sändebudet under rubriken U-hjälp är icke mission, Mission är u-hjälp (Sändebudet 3/1969).

Kyrkans missionsår 1970

Förstärkta biskopsmötet i Finland hade i december 1969 fastslagit, att kyrkan inte har någon orsak att vid sidan om missionssällskapen grunda något eget officiellt missionsorgan för kyrkan. Biskopsmötet hade också godkänt Finska Missionssällskapet, samt svenska och finska Evangeliföreningen som kanaler för vår kyrkas mission. Inom Borgå stift tillsattes samma år en missionskommitté.

SLEF:s styrelse tillsatte ett missionsutskott, som strax konstaterade behovet av en heltidsanställd hemlandssekreterare. I oktober 1970 tillträdde Barbro Finskas från Jeppo som sekreterare bl.a. för informationsverksamheten för Kenyamissionen, men också för andra sekreteraruppgifter inom Evangeliföreningen.

1970-Kyrkans-missionsar-masshallen-HelgeHildenFest i mässhallen i Helsingfors under Kyrkans missionsår 1970. Främre raden från vänster: Gustav Norrback, Richard Olak, Sirkku Hildén, Anders-Gustav och Signe Stjernberg. Foto Helge Hildén.År 1970 firades som ett särskilt missionsår inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Med anledning av missionsåret besökte LCK:s president, pastor James Otete Nchogu, Finland som Borgå stifts gäst. Med på resan var också den första luoprästen inom LCK, Richard Olak. Richard Olaks och James Otete Nchogus besök i Finland med anledning av missionsåret inspirerade hemmafronten.

Det finska undervisningsministeriets representant Kalevi Siikala besökte Östafrika för att utröna möjligheterna att kanalisera statlig u-hjälp via missionsorganisationer. Han uppmärksammade Kenyamissionens hemmafront på det faktum att missionärerna är personer som gett sig ut på landsbygden och lever med människorna där, ofta under svåra förhållanden. Missionärerna lär sig folkets språk, något som är synnerligen viktigt för att undervisningen ska nå fram. Kalevi Siikala ansåg att en yrkesskola på landsbygden i Kenya skulle vara ett behövligt alternativ för de unga. Siikala föreslog i sin rapport till utrikesministeriet att ett yrkesinstitut på Atemo skulle byggas i samråd med finska staten och dess u-hjälp.

Missionsmiddagar och missionsinformation

En ny gruppresa ordnades till missionsfältet år 1971. Gruppresenärerna kunde konstatera att Atemo var ändamålsenligt utbyggt och att Atemo utgjorde stödjepunkten för missionsarbetet i luoland, som låg och väntade. Under vintern informerade gruppresenärerna hemmafronten i ord och bild om missionsarbetet.

1971a-Atemo-SvenKlemetsAtemo missionsstation år 1971. Foto Sven Klemets.Inkomsterna för missionen kom år 1971 till 40 % från kollekter, medan syföreningsmedlen stod för 19 % och personliga gåvor för 18 %. Församlingsanslagen utgjorde 11 % och resten kom från avdelningar och sparbössor. Något som speciellt slog igenom vid den här tiden var de så kallade missionsmiddagarna. De gav en god slant till missionsarbetet, samtidigt som de gav tillfällen att sprida missionsinformation.

Hemmafronten hade under några få år mognat till allt större ansvarstagande för missionen. Bland ungdomarna märktes en väckelse, många deltog i möten där de medverkade med sång. Vid den här tiden började man också med tältmission i hemlandet.

 

Brita Jern
missionsledare