1996-Rukongo-BritaJernRukongo missionsstation i västra Kenya med kyrkan uppe till vänster. Foto Brita Jern.

År 1993 firades Kenyamissionens 30-årsjubileum. Med anledning av jubileet gav Evangeliföreningen ut en bok, Harambee – Eee. Vid den här tiden hade Evangeliföreningen haft trettio missionärer på fältet i Kenya. De flesta av dessa medverkade i jubileumsboken med personliga berättelser. Ett visst tema återkommer i flera berättelser, döden. På missionsfältet konfronteras missionärerna ofta på nära håll med döden och tvingas bearbeta den.

I juli–augusti 1993 besöktes Borgå stift av pastor Meshak Ngare och Samson Ombori från Kenya. De deltog också i missionslägret i Jeppo, där Kenyamissionens trettio år firades.

1994.06.12-Rukongo-invigning-Stjernberg-LillsjoAnders Gustav Stjernberg och hans dotter Majgret Lillsjö vid invigningen av Rukongo kyrka.Utbyggnaden av Rukongo klar

I juni 1994 kröntes uppbyggnaden av Rukongo missionsstation med en kyrka. Prosten Anders Gustaf Stjernberg hade startat insamlingen för kyrkbygget och kunde själv närvara och förrätta invigningen. Efter invigningen flyttade familjen Mona och Alf Wallin till Finland – för gott i det skedet.

Kristian Sjöbacka blev ny rektor på Rukongo yrkesskola i september 1994, då familjen Sjöbacka flyttade in på Rukongo. Linnéa Klemets verkade som rektor under åren 1996–98.

I trakten av Rukongo missionsstation byggdes många så kallade harambee-kyrkor upp. De kunde byggas relativt enkelt med grund, pelare och tak och sedan förses med väggar vartefter mera medel inflöt. Mellan missionsstationerna Rukongo och Atemo upprättades radioförbindelse sedan finska staten genom finska ambassaden skaffat kommunikationsradioapparater till vardera stationen. Detta underlättade både kommunikationen och säkerheten.

2002.12.02-Rukongo-internat-IngemarKlemetsInvigning av internatet vid Rukongo kurscenter. Foto Ingemar Klemets.År 2002 fick Rukongo ett kurscenter med internat och klassrum, delvis med stöd av finska staten. Internatet gav plats för 30 personer, var försett med solenergi och ekologiska toaletter.

Församlingslivet på Rukongo

Församlingslivet på Rukongo bestod av regelbundna gudstjänster och mer oregelbundna bibelstudier. Tidvis verkade också en ungdomskör och en kyrkokör. Söndagsskolan samlade i början av 1990-talet varje söndag cirka 40 barn. Vid en vanlig gudstjänst var deltagarantalet i den nybyggda kyrkan cirka 150. Nya ansikten sågs ofta, och vuxna deltog i dopklass.

2001-Rongo-sondagsskollararkurs-BritaJernSöndagsskollärarkurs i Rongo. Foto Brita Jern.I likhet med övriga delar av ELCK besökte några grupper med församlingsbor kyrkomedlemmarnas hem vid påsk- och jultid. I hemmen sjöng man, höll andakt och förbön.

Administrativt hörde Rukongo byförsamling (kapellförsamling) till Rukongo församling (Rukongo parish). Fram till år 1992 var pastor Johnson Ataro distriktspräst i Rukongoområdet. Han var bosatt i Rongo och besökte Rukongo endast ett par tre gånger per år. Då hölls dop, konfirmation och nattvard på samma gång.

Från år 1992 stationerades en präst på Rukongo. Fram till år 1994 var det Meshak Ngare. Han efterträddes av pastor Johnson Ataro. I slutet av år 1994 delades Western Nyanza District så att Rukongo församling blev den ena församlingen i distriktet och Rusinga den andra. Vid denna tid hörde Kisiambi, Kigoto, Katari, Misare och Rukongo byförsamlingar till Rukongo församling.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att etableringen av Rukongo missionsstation säkerställde den lutherska kyrkans expansion i dessa trakter. Eftersom Rukongo ligger avsides och vägarna inte alltid är bra, är det inte lätt för afrikaner utifrån att ta sig hit. Taxibilar kör inte regelbundet längs traktens vägar. Inte heller missionärerna från Atemo skulle ha åkt hit särskilt ofta, eftersom vägarna är mycket tröttsamma. Det var alltså bra att detta ”hardship”-område fick en sådan tyngdpunkt som en missionsstation innebär.

1996-Diakonissdimission-biskop-Onderi-Gunnarsson-NorrbackDiakonissdimission. Längst till vänster biskop Onderi, tredje fr. v. Karin Gunnarsson (Sverige), längst t.h. Anna och Kristian Norrback.Episkopal kyrka

Den lutherska kyrkan i Kenya, ELCK, lanserade flera nyheter i mitten av 1990-talet. ELCK började t.ex. utbilda diakonissor. Därmed fick kvinnorna sin egen uppgift i kyrkan. Diakonissutbildningen gav ett gott tillskott till kyrkans helhetsarbete. Från SLEF:s sida deltog Anna Norrback i utbildningen av diakonissor under åren 1994–96.

Den allra första konferensen för luthersk bekännelsemedveten teologi hölls på Matongo år 1992, med deltagare från många olika länder. Följande år inledde en stiftelse från USA, Lutheran Heritage Foundation, samarbete med Kenyas lutherska kyrka angående litteraturarbete, närmast översättning av Luthers skrifter till swahilispråket som kan förstås av cirka 50 miljoner människor i Östafrika.

2000-biskop-Onderi-Francis-Nyamwaro-GoranSELCK:s första biskop, Francis Nyamwaro Onderi. Foto Göran Stenlund.I september 1994 fick sjutton så kallade hjälpare (predikanter) sina betyg på Atemo efter sexton veckors kurs. Denna typ av utbildning har varit ett kännetecken för SLEF:s arbete i Kenya. År 1996 valde den lutherska kyrkan i Kenya sin första biskop och blev därmed en episkopal kyrka.

De första kenyamissionärerna som inte börjat med att flytta in på Atemo, efter att Atemo missionsstation etablerats, var familjen Marlene och Ingemar Klemets. De bosatte sig år 1995 på Rukongo missionsstation. Vid denna tid genomfördes inom Evangeliföreningen smärtsamma saneringar på hemmaplan. Mot den bakgrunden var beslutet att sända nya missionärer glädjande.

Mörka moln

Inom den lutherska kyrkan uppstod på 1990-talet problem med ekonomiska oegentligheter och brutna överenskommelser. Eftersom SLEF:s missionärer mest arbetade bland luofolket och den stammen i många avseenden utestängdes från kyrkans beslutande organ, blev det svåra läget speciellt kännbart för SLEF:s missionärer.

Två orosmoln på den afrikanska himlen kom att i hög grad prägla också Kenyamissionens arbete: aidskatastrofen och korruptionen. Missionärernas arbete påverkades av att många människor insjuknade och dog i aids. Korruptionen i sin tur gjorde det svårt att komma framåt i arbetet.

Prövningsår

År 1998 var ett prövningens år i Kenyamissionens historia. Sådana tider hade förekommit också förr, men i mitten på 1990-talet var det första gången som luofolket inom ELCK splittrades sinsemellan. Ledningen för den lutherska kyrkan förde en annan linje än många av kyrkans medlemmar, och en opposition bildades. Till denna opposition hörde många luopräster. De önskade medbestämmanderätt och öppenhet i kyrkan.

När ledningen i stället tystade ner oppositionen och suspenderade flera av de präster som hörde till oppositionen, låg klyftan i öppen dager. En känsla av osäkerhet rådde. Människor som tidigare haft ett gott förhållande till varandra råkade ut för att den andra parten bytte sida i konflikten. Ingen visste längre vem man kunde lita på. Svårigheter med att få arbetstillstånd gjorde att missionärerna upplevde frustration och hjälplöshet, men också i detta gav Herren kraft.

På hösten 1998 hölls i Nairobi en konsultation, en överläggning mellan den lutherska kyrkan i Kenya, ELCK, och dess samarbetande missionsorganisationer. Vid överläggningen anhöll oppositionen i kyrkan om att få lägga fram sin sak, vilket kyrkans ledning dock nekade till. Konflikten fortsatte, men också arbetet inom kyrkan. ELCK firade 50 år av lutherskt missionsarbete i oktober 1998 i Matongo kyrka.

Under år 2000 fördes försoningssamtal mellan prästerna inom Nyanza distrikt i Kenya. Gud verkade genom dessa och splittringarna minskades. Under år 2000 förbättrades det kyrkopolitiska klimatet inom ELCK. Klimatet blev mera diskussionsvänligt. Människofruktan byttes mot gudsfruktan. Kyrkans väg mot mognad och självständigt ansvarstagande gick vidare, men det ekonomiska läget ingav fortfarande stora bekymmer.

Milstolpar

I början av år 1999 reste Pamela Ahlskog ut för att undervisa SLEF:s missionärsbarn i svenska skolan på Atemo, där flera missionärer hade hjälpts åt med undervisningen de senaste månaderna. Atemo nåddes av statlig elektricitet samma år. En annan milstolpe i SLEF:s missionshistoria var den registrering som genomfördes då SLEF i Kenya registrerades under namnet SLEAF Aid Ltd. Registreringen möjliggjorde ägande av bilar och anhållan om arbetstillstånd.

I närheten av Rukongo missionsstation hade man glädjen att inviga en kyrka i Katari, den plats där missionär Sven Klemets nio år tidigare blivit ormbiten och dött. Från och med år 2001 kunde vattnet från borrhålet i Rukongo pumpas upp med hjälp av solenergi. Solpanelsprojektet var ett samarbete mellan SLEF och finska staten.

Pionjärarbete

I Rukongotrakten påbörjades pionjärarbete på ön Mfangano i Viktoriasjön år 2001. En luthersk präst stationerades på den tolv kilometer långa ön i Viktoriasjön. Därmed nådde evangeliet fram till ön, som var bebodd av flera tusen invånare, av vilka de flesta var fiskare. Arbetet understöddes av SLEF. I slutet av år 2002 var antalet lutherska kristna på ön 40, varav 25 vuxna och 15 barn. Arbetet koncentrerades till dopklass, söndagens gudstjänst och söndagsskola. Man samlades i skuggan under ett träd.

Vidskepelsen var starkare på Mfangano än på många andra håll i Kenya. God fiskelycka ansågs allmänt vara beroende av hur väl man utfört offer och religiösa ritualer.

2001-Msare-vattenprojektMsare vattenprojekt.Vatten till Msareborna


År 2001 leddes vattnet uppifrån bergen ner till den dal där Msare by nära Rukongo är belägen. Vattnet från den gamla källan uppe i bergen leddes till byns kyrka och skola. Medlen till detta projekt kom från finska staten och missionen. Yrkesskolelever från Rukongo Youth Polytechnic (RYP) byggde tre vattentankar på 9 000 liter respektive 14 000 liter, samt fyra vattenposter för hushåll och två för boskap. För att få vatten hade byborna tidigare varit hänvisade till Viktoriasjön eller till källan uppe i bergen, en brant stigning på cirka 250 meter.

Ringen är sluten, tillbaka i Wasundi

I maj 2002 samlades SLEF:s missionärer i Wasundi i Maragoliområdet i västra Kenya. Detta möte med wasundiborna var det första på 38 år, sedan SLEF:s första missionärer, familjen Norrback och familjen Klemets, tvingats lämna Wasundi på 1960-talet. Nu uttalades förhoppningar om mera samarbete i form av skolning och kurser.

Safari-02, en grupp ungdomar från Finland, besökte Kenya under fem veckor sommaren 2002, för att bekanta sig med missionsarbetet och göra skol- och församlingsbesök. Familjen Heidi och Martin Sandberg bosatte sig på missionsstationen Rukongo år 2002. Martin Sandberg undervisade missionärsbarnen på Rukongo efter Helena Sandberg, som i stället kopplades in på arbetet med ett kristendomsmaterial för grundskolan, kallat PPI.

2002-Safari-02Ungdomsgruppen Safari-02 vid ekvatorn.

År 2003 avslutade Solveig Nylund och familjen Lisen och Bernhard Söderbacka sina mångåriga insatser i Kenya. Hemma i Finland avled hösten 2003 SLEF:s pionjärmissionär i Kenya, Gustav Norrback, efter en lång tids sjukdom. Samma år firade nationen Kenya, ELCK och SLEF:s Kenyamission 40-årsjubileum, och en gruppresa gjordes till missionsfältet.

ELCK:s nya ledare, biskop Walter Obare med fru och generalsekreterare John Halakhe, besökte sommaren 2003 Norden, bland annat SLEF:s årsfest i Karleby. Med en ny biskop var förhoppningarna på välkomna förändringar inom ELCK stora. Kyrkan hade dock fortfarande en lång och svår väg att gå, inte minst beträffande den ekonomiska självförsörjningen.

 

Brita Jern,
missionsledare