Vad är evangelisk–luthersk tro?

2. Varför behövs kristna trosbekännelser – vi har ju Bibeln?

I och för sig är Bibeln tillräcklig. Den innehåller allt vad vi behöver för att bli frälsta. Men det har visat sig att Bibeln inte är så enkel att förstå. Dessutom är den mycket omfattande. Därför har det i den kristna kyrkan ända från första början funnits ett behov av att sammanfatta Bibelns budskap i bekännelsens form.

Den kortaste kristna trosbekännelsen lyder ”Jesus är Herren.” (1 Kor 12:3). I och med att främmande element hotade den kristna församlingen uppstod ett behov av att utforma längre bekännelser. Så hittar vi t.ex. i 1 Joh 5:1 en något längre bekännelse: ”Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud ...” Tydligen fanns det sådana som förnekade att Jesus var Kristus och därför behövde bekännelsen utvidgas. Enligt 2 Joh v. 7 gällde det att bekänna att ”Jesus är Kristus, som har kommit i köttet.” Orsaken till denna utvidgning var att det fanns människor som förnekade att Jesus Kristus var en verklig människa.

Så har bekännelsebildningen fortsatt. Under de första århundradena fanns det ett behov av att ta tillvara och sammanfatta Bibeln lära om Treenigheten och om Jesus Kristus. Så uppstod de s.k. gammalkyrkliga eller ekumeniska trosbekännelserna: den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska. Alla tre är trinitariska och kristologiska, d.v.s. de behandlar Treenigheten (Faderns, Sonens och den helige Andes inbördes förhållande) och kristologin (läran om Kristus).

Trosbekännelserna är inte bara en uppräkning av vad som är rätt kristen lära – i motsats till den falska läran – utan de uttrycker också lovsång och tillbedjan. Ordet ortodoxi betyder både rätt lära och rätt lovsång. När vi bekänner vår tro uttrycker vi alltså vad som är äktkristet samtidigt som vi prisar Gud för den han är.

Vilken är då trosbekännelsens uppgift i en kristen kyrka? Vi citerar professor Ingemar Öberg ur Sverige från hans skrift ”Varför en bekännelse – vi har ju Bibeln?”:

”Det är i sökandet efter det autentiska kristna evangeliet och i värnet mot det som är ensidigt, halvsant eller direkt falskt, som kyrkans bekännelse vuxit fram och har sin grundläggande funktion. Det är helt enkelt nödvändigt, att de subjektiva eller tillfälliga tolkningarna får ett korrektiv. Och här kommer som jag ser det bekännelsen in. Bekännelsen hör samman med kyrkans månhet om att rätt förstå det apostoliska evangeliet, d.v.s. det som församlingen, dess lärare, undervisning etc., skall proklamera och är bundna till. Det är endast genom att uttrycka den apostoliska sanningen och evangelium, som bekännelsen har sin legitimation. Och det är därför som Skriften och bekännelsen är hänvisade till varandra. Evangelium ges genom Skriften, och bekännelsen samlar och vittnar om detta evangelium. Skriften allena är källa och yttersta norm för den sanna bekännelsen. Å andra sidan har arbetet med bibeltexterna en vägvisare i bekännelsens summering av kyrkans tro. I denna helhetssyn tas bekännelsen på allvar som hjälp vid skriftförståelsen, samtidig som bekännelsen är ställd under Skriften och från tid till tid prövas inför Skriften ... Bekännelse och Bibel står här i närmaste förbindelse med varandra. De är båda bärare av det apostoliska evangeliet. De samlar det som kyrkan från tid till tid skall bära fram till världen... Bekännelsen samlar och betygar det bärande i kristen tro. Bibeln är i sig själv nog, kunde man säga, men för människans skull och för att hon skall se Bibelns ärende klart, behövs bekännelsens hjälp. Bibeln är i sig klar, men människan ser inte alltid klart. Här är bekännelsen en god vägledare in i Skriftens ord.” (Öberg, s. 15f)